Klicka på "Inlägg via RSS"
Du får upp en gul ruta.
Tryck på den sista texten "Prenumerera på denna feed"
Då kommer det upp en liten ruta.
Tryck på "Prenumerera".
Här nedanför är länkar till olika tidningars senaste kultur/boknyheter. Länkarna uppdateras automatiskt med tidningarnas nyheter. När du klickar på dem kommer du till tidningen. För att komma tillbaka till Ulleruds Värld måste du sedan öppna sidan igen.
Recension mars 2023 av "Vem pep?" i nr 2 av tidningen Kattliv
Ukrainas fredliga flagga. Sädesfält under blå himmel. Som på en söndagspromenad här i Skåne. Måtte galenskapen vara över innan hela landet ligger i ruiner. Känner med alla dess kämpande människor.
Efter Kandidatexamen i Litterärt Skapande från Lunds Universitet och Masterexamen i Kreativt Skrivande från Linnéuniversitetet kom så till slut den saknade delen i studiernas treenighet: Magisterexamen i Litterärt Gestaltning från Lund! I den ingår studier både från Lund och från Linné.
Magisterexamen Lund
Sedan jag upptäckte universitetsvärldens kurser i skrivande för åtta år sedan har det blivit en hel del sådana. Jag är nu uppe i 570 högskolepoäng och ytterligare 75 är på gång. 645 när vårterminen är slut om allt gått väl.
Det motsvarar nästan 11 år på heltid. Inte dåligt när man samtidigt arbetar. Hur klarar man det? För det är ju så roligt! Jag har aldrig gjort något så roligt som att gå skrivarutbildningar.
När jag började trodde jag mig kunna det mesta (man hade ju skrivit uppsatser i skolan, eller hur?) och att resten skulle vara på plats efter nån termin. Men ju mer jag lärt mig desto mer har jag insatt återstår.
Inte har jag heller kunnat välja bland alla underbara kurser utan de jag kommer in på, dem går jag.
Samtidigt som kurserna tar tid när jag annars kunnat skriva är det de som håller igång skrivandet och jag är ganska övertygad om att jag hade skrivit mindre trots all den extra tid jag fått utan dem.
Utan alla fantastiska handledare jag mött hade dörren till skrivandet inte öppnat sig för mig. Stort och hjärtligt tack till er alla!
Nu kom barnbokskursen (Att skiva barnlitteratur vid Linné) fram till kursdelen om lättläst och efter en föreläsning på zoom med Ann-Charlotte Ekensten, som skrivit ett stort antal böcker i lättläst genren, satte jag händerna på tangentbordet. Och fastnade direkt.
Jag förstod i gruppsnacket på facebook att jag inte var ensam om detta. Vi hade fått en genomgång av vad man ska tänka på när det gäller ordval, karaktärer, eventuella illustrationer, tydligt och rakt berättande med mera och det kräver förstås en hel del av hjärnkapaciteten när man ska göra det för första gången. Då är det inte så lätt att samtidigt kläcka en bra berättelse. Lösningen blev naturligtvis att ta berättelsen först och sedan gå tillbaka och hantera hur den framförs.
Min första trevande lättläst berättelse blev en deckare för barn runt 7-9 år. Det är inlämning på söndag och innan dess ska jag gå igenom den flera gånger på jakt efter misstag.
Läsekretsen för lättlästa böcker är större än man kanske först tänker. En nyhet för mig var pensionärer; att man med åldern kan tycka att ansträngningen blir för svår att försöka minnas alla karaktärer och händelser och kanske samtidigt får problem med både syn och korttidsminne. Det är en grupp Ann-Charlotte Ekensten tänkte på när hon gav ut ”Leva tills jag dör” på LL förlag. Hennes liknelse med att skriva lättläst var så fin: man slipar ner trösklarna (så att fler kan nå dörren till läsandet). Inte märkvärdigare än att man har en handikapp/barnvagnsramp för att alla ska kunna komma in på banken.
Jag förstod under föreläsningen att detta med att skriva lättläst kan bli nästan som en mission. Och att det förstås behövs många böcker!
Det är roligt varje gång jag får lära känna en ny genre eller ett nytt sätt att skriva. Det lyfter även det ”gamla” skrivandet i och med att man ser på texter med andra ögon. Dubbel lycka i år: jag har ju även filmmanuskursen:
Det är alltid lika trevligt att oväntat stöta på sina små alster ute i verkligheten. När jag öppnade nya numret av Tidningen Skriva igår fick jag syn på ljudboken Likbilsmysteriet.
Det är en annons från förlaget, Bookea, så jag är även glad för att de satsar på att annonsera. Heja Lillemor och de gamla tanterna!
Jag älskar
pusseldeckare. För ett antal år sedan var jag hjärtligt trött på ensamstående,
överviktiga, deprimerade äldre polismän med alkoholproblem. Jag var minst lika
trött på utslitna småbarnsmammor som försökte lösa brott och samlevnadsproblem
på samma gång. Alla gamla pusseldeckare med trevliga individer som jag gärna
ville tillbringa en kväll med var sedan länge utlästa. Flera gånger om.
Vad gör man då?
Inte första men väl andra tanken var: kan jag skriva dem själv? Den låg där och
grodde utan att bli mer än en tanke.
Tills en
januaridag när maken skulle fylla jämnt och vi bokat en drömresa till
Brasilien.
Jag låg vid
poolen och svor över den medhavda deckaren. Packade ner den i kassen, la mig på
solstolen igen och suckade. Det knakade i stolen bredvid när en mycket kraftig
kvinna satte sig. Hon kunde vara 65-70 år och hade ett stort leende. Jag hade
sett henne svänga kroppen i linedance vid poolen tidigare. Och svinga bägare
när det var tävling i ”rysk roulette” i cashasa/vatten drickande. Hon hade
också hoppat in när den brasilianska lekledaren var sjuk och lett poolgympan.
Nu berättade hon livligt för sin man om en ung kille som jobbade i baren och
hans kärleksproblem. Det märkliga var bara att jag visste att killen bara
talade brasilianska. Och att kvinnan bara talade svenska. Hur hade hon burit
sig åt för att få fram all denna fakta?
Då och där insåg
jag att jag hade mött min deckardam. Denna kvinna, som kunde lirka information
ur människor utan att känna dem och utan att kunna språket och som kunde få
igång ett femtiotal turister som till största delen var Italienare, hon skulle
vara den perfekta för att lösa pusseldeckare på miss Marples vis.
Jag behöll hennes
egenskaper rakt av. Hon var redan perfekt. Hennes förkärlek för god mat, dryck
och resor. Och, förstås, hennes man Torsten.
Har jag då inte gjort någonting själv? Jo, deckargåtorna förstås. Och jag gav henne och Torsten nya namn, sonen Fredrik, varsitt yrke, vänner och ett hem.
Vet den riktiga Lillemor om att hon hamnade i en deckarvärld? Nej. Inte vad jag vet. Men kanske läser hon också Lillemor-deckarna? Det hade varit en extra knorr på berättelsen om hur jag fann Lillemor!
Det finns hittills två utkomna Lillemor-deckare som ljudböcker: Gamla synder och Likbilsmysteriet. Bägge utspelar sig faktiskt vid denna tiden på året så de passar extra bra att lyssna på just nu:
Tre dagars extra kurs i Lättläst för unga. Kan det vara något när man redan går en kurs i att skriva barnböcker där lättläst ingår som en punkt?
Ja absolut, tänkte jag när erbjudandet kom. Och just nu sitter jag på på den första kursdagen. Eller, rättare sagt, nu är det en kort rast. Det är tre kvällar, tisdag-onsdag-torsdag, klockan 17-20. Via zoom förstås. Älskar zoom. Vi är många deltagare, skulle tro ca 125.
Hittills är den mycket intressant och det tror jag säkert att den kommer att fortsätta vara. Tack för detta Linnéuniversitetet och övriga som ställer upp och låter oss deltagare ta del av ett område där i vart fall jag känner att det finns mycket att lära.
Catharina deltar med 64 kroppar i utställningen ”In på bara kroppen”
Hittar du mig på bilden?
Del av Catharina Ulleruds illustration av kroppen
Inte?
Det är den tredje kroppen från vänster på andra raden. Tror vi.
Nästa helg 9-10/10 (kl 12-17) på Spritan i Ödåkra är Catharina Ullerud med på konstutställningen ”In på bara kroppen”. Och jag också, eftersom jag är en av alla dem hon ritat av. Så kom och titta på oss!
En ”gammal” förädlad plats, i folkmun kallad Spritan. Här hittar du allt från konst, gallerier och padelbanor, till butiker med shopping för de medvetna. Spritfabriken i Ödåkra är ett perfekt utflyktsmål som erbjuder något för alla. Ta en fika på caféet, shoppa, unna dig en behandling hos några av salongerna och njut av en fin middag på restaurangen. Platsen och verksamheterna genomsyras av hållbarhet, gemenskap, tillgänglighet, kollektivt och framförallt kvalitet. Up- och recykling, gammalt möter nytt.
Idag firas Djurens Dag över hela världen. Den instiftades 1931 i Italien för att uppmärksamma att djurarter hotas av utrotning. Detta skäl att minnas djurens egen dag har inte minskat under de 90 år som gått.
En ledtråd till valet av datum
Men det är inte den enda orsaken. Djuren drabbas även av djurförsök, djurfabriker, pälsindustri, smuggling, hemlöshet, turistindustrin och vanvård.
Min väg hit
I mitten av 1970-talet kom jag i kontakt med föreningen Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök (numera Djurens Rätt). Jag såg en ruskig affisch på skolan i Jönköping, blev medlem direkt och har sedan under snart femtio år lärt mig mer och verkat för djuren.
Mitt val av organisationer
Till de organisationer jag stöttar hör även Peta, World Animal Protection (WAP) och Kattkommando Syd (KKS). De har olika verksamhetsområden och man kan själv bidra på olika sätt. Peta är mycket aktiva. De samlar även namnunderskrifter och protesterar framgångsrikt mot allehanda djurplågeri världen över. Djurens rätt verkar numera inte bara mot djurförsök utan olika typer av djurplågeri i Sverige på ett flertal sätt. WAP arbetar över hela världen med information och att hjälpa lokala aktörer frita plågade elefanter, björnar mfl. KKS tar hand om hemlösa och sjuka katter genom att exempelvis bekosta sjukvård och söka nya hem.
Hur kan man hjälpa?
Alla föreningarna samlar in gåvor till djuren. Helst en månadsgåva, om än liten, det ger föreningen trygghet att veta vad som kommer in varje månad. Att bli medlem är dubbelt stöd: inte bara ekonomiskt utan även genom tyngden av en lång medlemslista för att lägga fram sin åsikt.
Men har man inte råd med det så finns det fler sätt att hjälpa. Att skriva under Petas petitioner är snabbt, enkelt och gratis. Rekommenderas! Man får ett mail att klicka på (eller kasta), första gången fyller du i namn och mailadress, därefter är det förifyllt. Och du kan välja mellan att läsa allt om orsaken till denna petition, se filmer etc. Eller att bara skriva under.
Varför just 4/10? Den helige Franciskus av Assisi!
World Animal Day är alltså en internationell temadag. Datumet valdes för att det även även tillhör den helige Franciskus av Assisi, djurens skyddshelgon.
Den helige Franciskus av Assisi med djur av alla slag
Franciskus levde på 1200-talet, i år är det 795 år sedan han dog. Han grundade Franciskanermunkarna men är även känd för sina kontakter med djuren, som han verkar ha sett som jämbördiga och även kunnat kommunicera med. Wikipedia beskriver det så här:
” Franciskus natursyn präglades av att han såg Guds skapelse i den; fastän han periodvis levde som eremit var inte naturen en flykt från verkligheten, utan en plats där Guds kärlek manifesterades. Att han hade samma förhållningssätt till både människor och djur visar en ofta anförd legend ur Franciskus liv är när han utanför Spoleto predikade för fåglar. Fåglarna skall ha låtit honom röra vid dem och bli välsignade. Vid andra tillfällen skall han ha talat till fåglar; de verkade lyssna och tystnade när han bad dem om detta. Det förekommer flera legender om hur andra sorters djur tydde sig till honom. I Fioretti di San Francesco berättas att Franciskus omvände en våldsam varg, som efter Franciskus predikan lade tassen i hans hand och blev hans följeslagare som munk. Vargen avled efter två trogna år. ”
Franciskus och fåglarna
Till sist: en fika är aldrig fel – glöm inte kanelbullen!
Vi firar också Kanelbullens Dag. Det ena utesluter inte det andra. Den instiftades 1999 av skrivarkollegan Kaeth Gardestedt. Det finns till och med en bok med anknytning till denna dag: Kalle bagare får en idé.
Förmiddagen igår var mycket väl använd. Jag gick Författarförbundets kurs om att skriva radioteater. Med zoom blir livet så mycket enklare: 2,5 timme mycket väl använd tid och varken restid eller 30 min rast för att hinna få kaffe, på 10 minuter hinner man gott och väl både gå på toa, släppa in katten och göra en kopp.
Denna kurs var verkligen värd sin tid. Frida Derwinger och Frida Englund berättade vad man ska tänka på i en takt som var helt perfekt, inte för snabbt och ingen dötid. Många bra tips och alla frågor (som skickades via chatten) besvarades löpande.
Det är något mycket speciellt med just radioteater. Som barn och ung lyssnade jag ofta. Speciellt på sommarlovsföljetonger som Tordyveln flyger i skymningen. Och Eric Linklaters Det blåser på månen! Min absoluta favorit som jag kunde höra gång på gång. Dina och Dorinda som tillsammans med Guldpuman och Silverfalken befriar sin pappa som är fången i ett land med en diktator. Den är lika aktuell idag som 1944 när den skrevs eller 1968 när den sändes som radioteater. Vågar man hoppas på en nyproduktion?
Teaterföreställningarna hade (och har) en helt egen stämning som togs sig in i rummet från radion och svepte in lyssnaren i en värld man nästan kunde ta på. Det klarade varken bio eller teve av lika effektivt. Redan de första orden med berättarens röst öppnade porten till en helt annan värld.
I år läser jag bland annat ”Att skriva filmmanus” på Linnéuniversitetet. Denna kurs vidgade vyerna och nu börjar jag jämföra radio och film . Det är lika och helt olika. Ljudbok och pappersbok därtill. Det är givande att fundera över de olika mediernas olika styrkor. Efter att ha gått denna korta kurs om att skriva radioteater kliar det i fingrarna att skriva ett specifikt manus, som jag skissat på, både som filmmanus och radioteatermanus. Åh vad jag skulle behöva klona mig för att hinna göra allt roligt!
Återigen dags för en bok jag väntat länge på! Hela fem år. Men det är den värd. Annika Torstenssons debutromanSpår av Livhade release i Malmö förra helgen (och har det återigen nästa helg, i Stockholm).
Spår av Liv
Handlingen
Spår av Liv är en gåtfull och spännande berättelse som utspelar sig 1994. Maj går omkring i Berlin och visar ett foto på en kvinna som ser ut som hon själv. Det är tvillingsystern Liv, som Maj har fått veta ska ha följt med Estonia i djupet. Men Maj är säker på att Liv lever och hon ska finna henne.
Hon söker igenom Berlin, där muren raserats bara fem år tidigare och som fortfarande har spår efter stadens splittring. Grannen, före detta Stasiagenten herr Braun, hjälper henne. Han har ett öga för vad folk döljer.
De människor hon träffar i sitt sökande får henne att fundera på vad vi människor egentligen vet om varandra. Vad vet hon om Liv? Allt, tycker hon, de hade inga hemligheter. Nej, säger herr Braun, ingen vet allt om någon.
Författaren
Annikas Torstenssons bakgrund är som journalist. Vi träffades 2011-2016, när vi båda läste Litterärt Skapande på Författarskolan i Lund. Annika började skriva Spår av Liv under magisterutbildningen. Vi gick i samma lilla grupp, med Sigrid Combüchen och Immi Lundin som handledare, och lämnade löpande respons till varandra. Det gör att man kommer nära varandras karaktärer och texter, nästan själv lever i dem.
Bara ett par veckor tidigare kom ett annat efterlängtat verk från denna lilla grupp. Det var Bergljót Árnadóttirs Ella. Nu kommer sedan länge efterlängtade lässtunder! Och, förstås, skrivande. Mitt magisterverk blir sist ut och jag känner att farten måste ökas.
Omslaget
Bokenhar ett väl genomtänkt och snyggt omslag. Berlin och Östersjöns vågor. Som jag tänker också skulle kunna symbolisera en dimma över staden och över spåren.
