Eva Ulleruds Skrivarlya

Hundra ord samlar just nu texter för årets antologi. Gränsen vid 100 ord tycker jag gör detta till en perfekt övning i skrivande. Det är ofta svårare att begränsa sig än att sväva ut, att välja varje ord noga. Som man måste göra om man skriver böcker för små barn eller dikter eller lättläst. Så passa på att skicka in, kanske är det din text som kommer med!

Så här står det på deras hemsida:
Fram till den 26 juli är ansökan öppen till Hundra ords enda publikation under 2026, en antologi som släpps i början av september. Det är kostnadsfritt att skicka in sitt bidrag och det utgår inte någon ersättning till författarna, eftersom antologin släpps som en kostnadsfri PDF på vår hemsida vid publicering. 

Förra året publicerade Hundra ord två antologier med specifika teman, SKOGEN och JULEN, men den här gången finns det inget särskilt tema. Vi tar emot poesi och skönlitterära noveller som är exakt 100 ord långa.

Samtliga riktlinjer finns listade nedan. Därefter följer formuläret där du skickar in din text. 

Riktlinjer

Mindre språkliga justeringar kan förekomma vid publicering, bland annat vad gäller radbrytningar och skiljetecken. Dessa redovisas för författaren innan publicering.

Novellen eller dikten ska vara exakt 100 ord lång (titel ej inkluderat). Olika ordbehandlingsprogram räknar ord på olika sätt, räkna därför gärna orden manuellt innan du skickar in den så att det verkligen är 100 ord.

Bidraget ska vara på svenska.

Valfri genre, så länge det är fiktion.

Maximalt ett bidrag i varje kategori (novell/dikt) per person. 

Bidraget ska vara skrivet av dig och får inte vara genererat med hjälp av AI.

Bidraget får inte vara publicerat någon annanstans.

Författaren bibehåller rätten till sitt verk och kan begära att bidraget tas bort när som helst.

Hundra ord förbehåller sig rätten att avslå inkomna bidrag.

En poängnovell av Pär Dunge – de korta poängnovellernas okrönte mästare

Medan jag stökade i köket gick tankarna till min granne Knut. Båda bodde vi på Poängvägen. Att vi som ensamstående hade egna hus var inte så märkligt som det kanske lät. På den här gatan var bostäderna små och byggda i ett plan. Som lägenheter utplacerade på gräsmattor.

   Just för stunden höll jag på att laga min middag. Det skulle bli en förhoppningsvis välsmakande gryta. Dofta gott gjorde den i alla fall.

   Tidigare på dagen hade jag stått ute och samtalat med Knut. Som vanligt var han pratglad av sig.

   – Har du sett den nya på hörnet? undrade han.

   Jag förstod att Knut syftade på vår nya granne som flyttat in under förmiddagen.

   – Nej, svarade jag. Har du?

   – Jag fick en hastig skymt. När jag kom hem från promenaden. Det rör sig om en ung dam.

   Beskedet var lite oväntat.

   – Såg hon trevlig ut?

   – Trevlig! Utbrast Knut. Tjejen var så söt att man skulle kunna äta upp henne.

   Först trodde jag att Knut överdrev. Men någon timma senare traskade jag själv förbi hörnhuset. Damen i fråga kom ut på tomten och jag kunde konstatera att Knut haft helt rätt i sitt omdöme.

   Och nu höll jag alltså på i köket.

   Grytan började bli färdig. Jag lyfte på locket, tog en sked och provsmakade. Belåtet kunde jag åter instämma i Knuts uttalande om den nya. Det var verkligen en god granne. 

av Pär Dunge

Från uteplatsen på baksidan av villan hade de en bra utsikt över trädgården. Den var stor och välskött. I det bortre högra hörnet fanns något som inte riktigt passade in. En vit liten byggnad utan fönster.

   – Vad är det där för hus? undrade Linda.

   Hennes farbror Johan såg vart hon tittade.

   – Det är urgammalt, förklarade han. Måste ha byggts långt innan allt annat här uppfördes.

   Johan hade rykte om sig att vara släktens enstöring. Ett infall hade fått Linda att ringa honom och fråga om hon fick avlägga en visit. Farbrodern hade genast sagt ja och nu satt de på hans uteplats i sommarvärmen. Och Johan hade visat sig vara riktigt trevlig.

   – Den kallas för likstugan,  lade han till.

   – Varför då?

   Johan fick ett hemlighetsfullt drag över sig.

   – Vågar du titta efter?

   – Ja varför inte, skattade Linda.

   De gjorde slag i saken och följde grusgången till det vita huset. Johan lyfte av en tvärslå och öppnade dörren.

   – Varsågod och stig på.

   Linda klev nyfiket in i mörkret. Det var svårt att se men rummet verkade vara tomt.

   – Nu förstår du kanske varför det kallas likstugan.

   – Nej. Varför då?

   Johan skrattade högt och stängde dörren. Sedan lät det som tvärslån lades på. Linda hörde hans steg avlägsna sig samtidigt som han fortsatte att skratta.

   Linda förstod nu varför den kallades för likstugan.

Jippiii! ”Den spanske tomten” är nominerad till Studieförbundet Vuxenskolans lättlästpris och är en av de sex finalister som valts ut! Och jag som inte ens visste att jag var nominerad.

Nomineringen och att höra till dem som går till final är förstås en stor ära. Efter sommaren avgörs vem som blir vinnare och får motta priset på Bokmässan.

Studieförbundet Vuxenskolans litteraturpris för lättläst litteratur är historiskt. År 2020 delades det ut för första gången. Aldrig tidigare har ett pris för lättläst skönlitteratur delats ut i Sverige. Juryn består av personer med stor kunskap om och engagemang för lättläst litteratur, både personer som arbetar med språk och litteratur på olika sätt och personer som själva är läsare av lättläst litteratur. Den som skrivit boken som vinner får 50 000 kronor.

av Pär Dunge

 Jag stod åter inför en fruktansvärd kamp. För vilken gång i ordningen visste jag inte. Men som vanligt var det bara seger som räknades.

   Många förstod inte att jag var en riktig tävlingsmänniska. Eftersom jag alltid var lugn och tyst av mig så drog de felaktiga slutsatser. De trodde att jag var en blygsam och försiktig person. Ingenting kunde vara felaktigare. Jag ville verkligen vinna till varje pris. Och nu stod jag inför en ny svår utmaning. Frågan var dock om det skulle bli succé eller fiasko. Det senare alternativet ville jag inte ens tänka på.

   Just  för dagen sviktade mitt självförtroende en aning. För mig var tillfället långt ifrån optimalt. Delar av mig önskade därför att ge upp. Ribban låg så högt och uppdraget kändes omöjligt att klara. Men samtidigt bodde det en kämpe i mig. Och den senare vann.

   Med ett vrål vräkte jag undan täcket, svängde runt benen och satte fötterna i golvet. Ett ögonblick senare stod jag upp bredvid sängen.

   Jag hade gjort det igen! Ännu en gång hade jag besegrat min enorma morgontrötthet och därmed tagit ytterligare en seger. 

av Pär Dunge

Efter en mycket lång tids letande så hade jag till slut hittat den. Ringen som med sin magiska förmåga hade makten att förändra mitt liv. Länge hade jag sökt det vidunderliga smycket utan att lyckas. Många gånger trodde jag mig ha funnit det förtrollade föremålet men alltid kom besvikelsen över mig. Jämt visade det sig vara en helt vanlig ring som saknade de egenskaper jag hoppades finna.

   Men nu hade läget plötsligt förändrats. I samma ögonblick som jag tog den i min hand uppstod en närmast elektrisk kraft. Vibrerande vågor strömmade genom kroppen på mig. Jag hade nått mitt mål. Efter en evighet av jagande var den nu min.

   Lättad till sinnes inledde jag hemfärden. Mellan platsen där jag befann mig och min hemby låg en skog. Den bjöd på en varierad vandring. Upp och ner fick jag gå, genom en mångfald av träd och växter. Jag kände till att det levde en del varelser i omgivningen. Men som tur var slapp jag möta någon av dessa.

   Väl ute på andra sida steg mitt humör ytterligare. Samtidigt var jag också nervös inför fortsättningen. Hur skulle det nu bli?

   Istället för att gå direkt till min egen bostad valde jag ett lite hus lite längre bort. Där knackade jag på dörren som snabbt öppnades.

   Plötsligt stod hon framför mig. Den fantastiska kvinnan som jag tyckte hade allt. Jag förspillde ingen tid utan föll genast på knä och friade.

   Min lycka blev fullständig när hon svarade ja. Det sjöng i öronen när jag tog fram den, ringen och trädde smycket på hennes finger.

   Under en lång period, säkert på över två veckor, hade jag sökt det lilla guldföremålet. Och först i våran stads fjärde butik hade jag hittat ett exemplar som passade perfekt. Vägen från staden via elljus spåret till byn blev magisk som i en saga.

   Ändå var dagen inte slut än. Det bästa återstod. Skyndsamt kom jag på fötter, tog farväl och styrde stegen hemåt. Enligt programtidningen var det en massa bra på TV som jag absolut inte ville missa.

I sista sekunden hann jag skicka in till Natur och Kulturs litterära arbetsstipendium. Chansen är inte så stor, det finns alltid många sökande till få stipendier, men den ökar markant om man skickar in en ansökan jämfört med om man inte gör det.

Det är en bok som kommer att kräva mycket, sakprosa med research, men jag tror också den kan ge mycket till läsarna.

I mitt skrivande har jag haft stor hjälp från olika stipendiefonder, dels för skrivarutbildningar och dels för att researcha, skriva och ge ut specifika verk. Det är inte bara en ekonomisk hjälp, att någon tror på mitt arbete är minst lika mycket värt.

De som hittills valt att sponsra mitt skrivande, i flera fall mer än en gång, är:

• Helge Ax:son Johnsons stiftelse
• Längmanska Kulturfonden
• Carl Erik Levins stiftelse
• Sten K Johnsons Stiftelse
• Iris Stipendiet

Nu är det dags att söka för en mycket speciell bok som ännu är på research-stadiet och jag tänker börja med Natur och Kultur. Chansen är inte så stor, många sökande och få stipendier, men om man söker är chansen betydligt större än om man inte söker.