Skrivarlyan har äran att presentera en ny poängnovell av pseudonymen Pär Dunge. Denna gång tycker jag att han har överträffat sig själv.
Jag såg verkligen fram emot att få tillbringa aftonen hemma hos Albin. Vi hade det alltid så trevligt. Till rutinerna hörde att fika och festa ordentligt på kaffebröd av olika sorter.
Att diskutera diverse ämnen var också något vi båda tyckte om. Ofta hämtade från det allmänna nyhetsflödet.
Höjdpunkten i våra sammankomster var dock vanan att som avslutning ägna oss åt ett sällskapsspel. Men inte samma varje gång. Det låg ett nöje i själva variationen som vi fann stimulerande.
Med tiden blev det allt svårare att hitta ett nytt. De flesta kända hade vi redan prövat på. Några veckor tidigare hade vi emellertid kommit att tänka på ett som var helt obegagnat för oss. Hittills hade vi bara hunnit prata om spelet men ännu inte kommit till skott. I kväll så skulle det till sist ske. Utrustningen var införskaffad och mina förväntningar klart stigande när jag ringde på Albins dörr. Rätt snart öppnades den och jag stod öga mot öga med kvällens värd.
– Välkommen in i stugan! utropade han. Var du förbi konditoriet?
– Det kan du ge dig på, svarade jag och höll upp papperskassen.
Som vanligt inledde vi vid köksbordet. Där lät vi oss väl smaka av kaffe med tilltugg.
Världsläget, som var av osedvanligt komplicerat slag, avhandlade vi samtidigt med inmundigandet av den utmärkta förtäringen. Efter påtåren uppstod en stunds tystnad.
Albin blev lite allvarligare och frågade:
– Vad säger du? Ska vi ta och flytta över till vardagsrummet?
Det han i praktiken undrade var om vi skulle börja spela. Spänningen ilade till inom mig.
– Varför inte? Jag är redo.
Tillsammans intog vi husets finaste rum. Knappt hann vi sjunka ner i soffan innan den första omgången inleddes. Den slutade oavgjort. Samma resultat uppnåddes i de två följande omgångarna. Avgörandet kom först i den fjärde. Och det blev jag som vann. Fylld av segerrus kunde jag lämna bostaden.
Jag var nöjd med upplevelsen. En härlig adrenalinkick som inte liknade någonting annat. Faktiskt så längtade jag redan efter att få spela igen. Fast då krävdes förstås en ny motståndare. Albin hade förlorat, och det gjorde man bara en gång i rysk roulett.
