Bläddrar i Filmjournalen igen, nr 2 1953 (kostade minsann hel 60 öre). På sidan 7 finner jag en intressant artikel. Jag fastnar först för bildtexten där det står: Tror ni att ”Viva Zapata” blivit starkare i färg? Knappast, svart-vitt lämpar sig mycket bättre för action”. (det står faktiskt action, trodde inte det ordet var i bruk ännu 1953)
Minns någon filmen ”Viva Zapata”? Jag gör det, inte helt men delvis, och när jag tänker efter kan jag nog hålla med. En svartvit film har en annan allvarlighet på något sätt. Så läser jag vidare i texten ”Det var inte länge sedan man trodde att stumfilmen var helt borta men nu kommer den tillbaka i experimentfilmen ”Tjuven” från Hollywood och den kommer säkert att följas av flera.”. Njaä, så mycket stumfilm vart det väl inte sen? Eller?
Jo faktiskt såg jag i tv-tablån för några dagar sedan en svartvit stumfilm från 2011 som vunnit fem Oscar; The Artist.
För att läsa vidare konstaterar Filmjournalen ”varför skulle svart och vitt försvinna som filmatiskt uttrycksmedel när pennteckningar och grafik lever vidare sida vid sida med måleriet?”.
Så till en svartvit bild av en ung kille. Så här står det i texten:
Som Romeo och Julia såg man det här fräscha unga paret. Det är Janet Leigh och hennes boyfriend Anthony Curtis.
Det måste ha varit tidigt i hans karriär! Anthony istället för Tony och han är inte känd själv utan som pojkvän. Men de ser rara ut.
Tony Curtis