av Pär Dunge
Jag stod åter inför en fruktansvärd kamp. För vilken gång i ordningen visste jag inte. Men som vanligt var det bara seger som räknades.
Många förstod inte att jag var en riktig tävlingsmänniska. Eftersom jag alltid var lugn och tyst av mig så drog de felaktiga slutsatser. De trodde att jag var en blygsam och försiktig person. Ingenting kunde vara felaktigare. Jag ville verkligen vinna till varje pris. Och nu stod jag inför en ny svår utmaning. Frågan var dock om det skulle bli succé eller fiasko. Det senare alternativet ville jag inte ens tänka på.
Just för dagen sviktade mitt självförtroende en aning. För mig var tillfället långt ifrån optimalt. Delar av mig önskade därför att ge upp. Ribban låg så högt och uppdraget kändes omöjligt att klara. Men samtidigt bodde det en kämpe i mig. Och den senare vann.
Med ett vrål vräkte jag undan täcket, svängde runt benen och satte fötterna i golvet. Ett ögonblick senare stod jag upp bredvid sängen.
Jag hade gjort det igen! Ännu en gång hade jag besegrat min enorma morgontrötthet och därmed tagit ytterligare en seger.