Jag hade en gång en kanin. En stor svart kanin som hette …Kanin. Hon skulle ha varit en dvärgkanin, det sa de i affären i Stockholm där jag såg henne en nyårshelg. Hon kom ensam med tåget från Stockholm till Värnamo, den lilla kraken, en iskall januaridag. Liten och rädd var hon, vågade inte hoppa ner från sängen utan satt där och väntade på mig. Men hon växte och växte och var alls ingen dvärgmodell. Men intelligent, det var hon. Rumsren, egen låda i badrummet. Sov i min säng på nätterna. Flyttade med mig till Jönköping när jag skulle börja ekonomiutbildning där. Å, vad jag älskade dig Kanin.
Minnet av Kanin i mina böcker
Kanin hade en liten egenhet, hon åt böcker. Jag tror att kaniner kanske är bokslukare över lag för om jag inte missminner mig tog sig Fredrik också en tugga då och då. Fredrik kom efter henne, han var husvill efter att matte blivit allergisk och fick flytta in. Fredrik var verkligen dvärg. Men rumsren, det var han inte och inte lika sällskaplig heller. Han hade ett intresse i livet och det var inte matte.
Hade Bacon också kaniner? Jag vet inte. Men ett böcker kan tuggas och smältas, det vet jag. Men inte vilka som helst, man ska välja noga. Det gjorde Kanin. Endast de bästa böckerna i min bokhylla är tuggade. Jag bevarar de tuggade böckerna med stor kärlek. Själv provsmakar jag också många böcker men kan hålla med om att det inte är alla man verkligen njuter helhjärtat av.
Idag är det min pappas födelsedag, han skulle ha blivit 92 år. Pappa älskade böcker och djur och tack vare honom gör jag det också. Därför känns detta blogginlägg så passande. Pappa Arne, älskar dig.
Kanin