av Pär Dunge
Från uteplatsen på baksidan av villan hade de en bra utsikt över trädgården. Den var stor och välskött. I det bortre högra hörnet fanns något som inte riktigt passade in. En vit liten byggnad utan fönster.
– Vad är det där för hus? undrade Linda.
Hennes farbror Johan såg vart hon tittade.
– Det är urgammalt, förklarade han. Måste ha byggts långt innan allt annat här uppfördes.
Johan hade rykte om sig att vara släktens enstöring. Ett infall hade fått Linda att ringa honom och fråga om hon fick avlägga en visit. Farbrodern hade genast sagt ja och nu satt de på hans uteplats i sommarvärmen. Och Johan hade visat sig vara riktigt trevlig.
– Den kallas för likstugan, lade han till.
– Varför då?
Johan fick ett hemlighetsfullt drag över sig.
– Vågar du titta efter?
– Ja varför inte, skattade Linda.
De gjorde slag i saken och följde grusgången till det vita huset. Johan lyfte av en tvärslå och öppnade dörren.
– Varsågod och stig på.
Linda klev nyfiket in i mörkret. Det var svårt att se men rummet verkade vara tomt.
– Nu förstår du kanske varför det kallas likstugan.
– Nej. Varför då?
Johan skrattade högt och stängde dörren. Sedan lät det som tvärslån lades på. Linda hörde hans steg avlägsna sig samtidigt som han fortsatte att skratta.
Linda förstod nu varför den kallades för likstugan.