Jag har läst boken ”En kvinnlig konsult på uppdrag i Angola” av Ann-Catrin Malmlöf.
En kvinnlig konsult på uppdrag i Angola
Titeln beskriver mycket väl bokens innehåll:
Den kvinnliga konsulten heter Gerd Malm och hon är telefonist. Konsultuppdraget är att utbilda inhemsk personal i kundservice på ett Telecomföretag i Angola. Gerd reser dit första gången tillsammans med en man, Henrik Anderberg, som har ett utbildningsföretag. Boken utspelar sig under flera år och det blir flera resor till Angola.
Det är inte någon actionthriller, uppdraget är rent affärsmässigt. Visst händer det en hel del, både hemma och under resorna: en resa till ett krigsdrabbat land i Afrika är givetvis inte som att åka till Mallorca. Men här är det äkta, realistiska, händelser som beskrivs, på ett lugnt och redovisande sätt.
En kvinnlig konsult på uppdrag i Angola är framför allt en väl formulerad beskrivning av ett yrke som i vart fall jag inte tidigare kände till någonting om. Författaren har egen erfarenhet och bättre research än så kan väl inte finnas.
Kanske är det fantasin som drar iväg med mig men jag anar att bilden på framsidan kan föreställa en dam inlindad i sina lakan, i syfte att undvika den vackra insekten, som kan tänkas vara en kackerlacka.
När jag läser Ann-Catrin Malmlöfs berättelse slår det mig hur intressant det vore om fler följde i hennes spår. Det måste finnas mängder av yrkesroller som aldrig beskrivits i litteratur, i vart fall inte på ett sätt så att man verkligen upplever yrkeskvinnan/mannen inifrån. Jag tänker också på hur litet jag egentligen vet om detta yrke, utlandstelefonist. I vår värld, med mobiltelefoni och direktnummer har telefonisten nästan försvunnit, på samma sätt som den stenograferande sekreteraren. Men så är det kanske inte, någon ska ändå hålla i trådarna. Och faktiskt, om det är ett yrke på utdöende är det desto viktigare att någon dokumenterar.
Det är spännande länder Gerd får besöka. Angola i denna bok, Colombia i nästa. Jag har rest mycket men detta är länder jag aldrig besökt, aldrig ens tänkt på som resmål. I en tid när de flesta platser på jorden är såväl besökta av alla som väl beskrivna i reselitteratur och skönlitteratur känns det intressant att någon även skriver om dessa länder.
Jag har även Malmlöfs nästa bok, En kvinnlig konsult på uppdrag i Colombia. Det ska bli intressant dels att få höra om ytterligare ett land jag aldrig besökt, dels att jämföra böckernas innehåll.
Jag blir lite avundsjuk på ditt läsande. Själv läser jag mycket men har den senaste tiden haft så fullt upp i skallen av annat att tiden inte räckt till. Nu ligger det en hög (för köper gör jag ju) och väntar på mig och jag längtar!
Vilken bra tanke du har – det här med att det finns mängder av yrkesroller som aldrig beskrivits i litteratur. Som jag ser det så behöver det inte vara udda yrken eller udda platser utan lika gärna här mitt i livet där vi själva står. Du vet vad grannen jobbar med, titeln alltså, men du vet inte vad det verkligen innebär. Det kan bli hur spännande som helst. Som när man börjar ett nytt jobb där man inte vet mer än vad som stod i annonsen, inte vad det verkligen innebär. Jag vet hur busschafförens jobb ser ut men att få läsa om en busschafför och hans upplevelser skulle vara en helt annan sak.
Det är där #Blogg52 kommer in som en deadline just när man håller på att skjuta upp, helt perfekt för att det ska bli av. Jag känner att det ger mig mycket att läsa och recensera för mitt eget skrivande. I och med att jag ska skriva en recension läser jag på ett litet annorlunda sätt. Lägger märke till både vad som är bra och vad som skulle kunna förbättras på ett sätt jag kanske inte gjort annars.
Det är spännande med manuell telefoni. Jag bodde en gång hos telefonisten på en ö långt ute i Atlanten då lärarbostaden skulle moderniseras. Vi var två kvinnor ensamma i ett stort hus. Så gick strömmen, då en båt körde av elkabeln på havets botten, och ön blev utan ström i flera månader mitt i vintern. Det vill säga, vi hade ett nödaggregat i telefonhuset. Just då sändes en svensk deckarserie, Halsduken, på TV. Det blev invasion hos oss varje lördag. Folk höll reda på varandra. En söndag var det en gubbe som inte hade kommit hem. Då vi kom ner i TV-rummet, såg vi ett par fötter sticka fram under soffbordet. Där låg gubben och sov ruset av sig. Det var bara att stjälpa ut honom och ringa frun. Det blev lite besvikelse för de som trodde han hade ”hoppat över skaklarna” som det hette den gången.
Å Tora, vad jag skrattade gott åt gubben under bordet! Halsduken, den har jag ett svagt minne av. En ödslig hed med ett litet träd där en halsduk blåste i vinden är ett synminne, kanske från inledningen?
Själv kommer jag bara ihåg slutet på ”Halsduken”, då gubben försökte strypa den kvinnliga detektiven med hennes egen halsduk. Det var ju så han gjorde. Men hjälpen hann i tid.
Jag såg nog bara början, i vart fall minns jag bara den. Vore kul att se filmen nu.
Det var en serie. Den kanske finns på SVTs historiska site, där de sänder gamla program.
Serie, javisst! Tack för tipset, det ska jag kolla!!!
Jag skriver dessutom om ett manuellt telefonbolag i min steampunkroman.
Ja, där måste det passa perfekt! Jag kan tänka mig vilka turer det kan finnas som passar både i deckare och i roliga texter.
Jag tror alla har en historia att berätta. Om man orkar lyssna på riktigt. Jag älskar med böcker där jag får insikt om ngt nytt
Så sant, man måste lyssna på riktigt om man ska få uppleva något nytt.