Dagens genre: essä

Efter en översyn och insändning av del två i min fantasynovell Den blå dimman (insändning till Linnéuniversitetet, för läsning av kursare och lärare) slutade gårdagen med påbyggnad av essän Att gestalta med dialekt och språk. Den ska till samma skola men annan klass och det är hela fem dagar kvar till inlämning. Jag tror att den är klar, hoppas, för det är ju romanen med arbetsnamn Lauritz, femton år som jag borde ägna mig åt.

För att inte världen ska bli alltför komplicerad handlar essän om en problematik i de bägge andra texterna. Jag kan inte skriva fantasynovellen på ett språk som talas i en värld som för 1.400 år sedan skiljdes från vår. Av två skäl: a) jag har ingen aning om hur de skulle tala och b) ingen läsare hade fattat vad jag skriver. Jag kan inte heller skriva om Lauritz på norska och ännu mindre med det ordval en femtonårig pojke hade på 1940-talet. Av exakt samma två skäl.

Det är egentligen inget som skiljer sig jämfört med all annan text. Man kan inte skriva på det sätt människor talar för vi är alldeles för ostrukturerade i vårt prat. Oavslutade meningar, oavslutade ord, inpass när tankar dyker upp. Nej, en författare måste fixa till för att det ska bli läsbart.

Det har varit intressant och givande att plocka fram paralleller i annan litteratur och även att söka i facktexter. I källförteckningen ingår så skilda verk som How to write science fiction & fantasy (Orson Scott Card), Nine lives to murder (Marian Babson), The creative Writing coursebook (kapitlet Settings av Paul Magr), Stilistiken (Peter Cassirer), Kulturanalytiska verktyg (Billy Rehn och Orvar Löfgren), Lust att skriva (Lars Åke Augustsson), Galgenfrist för en gycklare (Ellis Peters), Häxan och lejonet (C S Lewis), Harry Potter och de vises sten (J K Rowling) och en av mina egna texter.

Här ett citat från How to write science fiction & fantasy av Orson Scott Card:

“Nothing is more tacky than to have a bunch of foreign-sounding words thrown into a story for no better reason than to have something that sounds foreign. James Blish called such needlessly coined words “shmeerps”. If it looks like a rabbit and acts like a rabbit, calling it a shmeerp doesn’t make it alien. If mugubasala means “bread” then say bread! Only use the made-up stuff when it is used for a concept for which there is no English word. ”

Card går ett steg längre, han menar att man inte ens ska använda enstaka främmande ord. Om man översätter en text lämnar man väl inte enstaka ord oöversatta, i synnerhet inte ord som inte ens är viktiga för berättelsen, säger han. I berättelsen om Lauritz har jag ett fåtal ord på norska och tyska men det känns ändå som två olika företeelser. Att uppfinna ord för att visa att det är en annan värld eller att använda ett befintligt ord som läsaren kan förstå.

Gutt är helt enkelt inte en schmeerp!

 

 

Det här inlägget postades i #Blogg52 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Dagens genre: essä

  1. Tora Greve skriver:

    Håller med både dig och Card. Då jag uppfann ordet alkolodjur, förklarade jag att det är en mellanting mellan hund, får och asätare, samt beskrev hur det såg ut. Netromiter är ett djurslag som ser mänskliga, eller rättare, sirianska ut, men de är kannibaler och köttätare. Sirianer är vegetarianer. Man ska inte finna upp ord i onödan, eller, som vissa fantasyskrivare älskar, lägga in långa konversationer på ett främmande språk. Jag kan lägga språket på en lite äldre nivå när jag skriver om 1800-talet, men inte på det obegripliga.

  2. John skriver:

    I ett av min försök att skriver min historisk roman om Elin, skrev jag allt som karaktärer sa på ett slags Shakespearian engelska. Det funkade inte särskilt väl. Inte för att det var obegripbar (det var det inte, tror jag), utom att det kändes som om de var inte på riktig. Som om de lekt – deltog in en rollspel eller en pjäs. En annan gång försökt jag med att låta dem prata moderna engelska men utan att använda ord som kom in i engelskan efter ungefär 1600. Det funkade bättre.

    Egentligen håller jag med James Blish (och den obehaglig herr Card) att man bör undvika schmeerp. Men samtidigt är det viktig att på något sätt understryker för läsaren att man finns i en annan värld eller tid. Välvald enstaka ord (som “Gutt”) kan göra detta. Och då, som du säger, är de inte schmeerp.

    Förresten, en bok som är skriven på ett utmärkt påhittade språk som ändå går att läser med spänning (tycker jag) är Ridley Walker av Russell Hoban. Historien äger rum i en dystopisk framtid och berättas av Ridley som pratar ett framtidsspråk med rötter in modern engelska. Värt att kolla.

    • John skriver:

      Och – som en ripost till Blish och Card – jag glömde nämna A Clockwork Orange av Anthony Burgess som skulle falla helt platt om man byt ut alla schmeerp med vanliga ord!

    • Eva skriver:

      Att tala normalt men utan att använda ord som kommit efter tex 1600 låter som en god idé. Men så svårt det är att veta när ord kommit! Man kan ju säkert slå upp det någonstans (undrar var?) men det känns nästan som om man behöver ha den kunskapen med sig i förväg, det är ju så många ord i en roman …

      Tack för boktipsen!

      • John skriver:

        Det finns etymologiska ordböcker – bästa auktoritet för engelska är Oxford English Dictionary (OED), men det är dyrt att få tillgång till det on-line (och fruktansvärt långsam att använda den på papper).
        http://www.oed.com/
        Online Etymological Dictionary är en ganska bra (och gratis) alternativ. http://www.etymonline.com/
        För svenska den Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien (SAOB) finns på nätet – men det är inte lätt att använder – tycker jag – och är fortfarande ofullständig.
        http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

        • Eva Ullerud skriver:

          Tack för det tipset John, det ska jag verkligen kolla! Hade väl en känsla av att det måste finnas något!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.