Artikel i Helsingborgs Dagblad 15 oktober 2014

Helsingborgs Dagblad gjorde detta trevliga reportage 15 oktober:

HD/NST Sven-Erik Svensson

För några år sedan mötte Eva Ullerud i Påarp en kvinna i 70-årsåldern som gjorde sådant intryck att hon tänkte att någon måste skriva en bok med henne som huvudperson. Så föddes detektiven Lillemor i hennes pusseldeckare. Eva är ekonomichef på Godbiten i Åstorp och går andra året vid Lunds Universitets författarskola.

När vi ringer har hon precis kommit innanför dörren efter en lång förmiddag i plugget.

Du får samma fråga som man brukar ställa till barnen: Vad har du gjort i skolan i dag?

– I dag har vi haft respons på varandras texter och ämnet var ”Fantasy”. Det är nästan det bästa med hela utbildningen. Nästa gång ska vi analysera sångtexter vi skrivit.

– När jag åkte in till jobbet en morgon fick jag syn på ett litet ensamt kaninöra som stack upp i gatan. Man hade inte kunnat se vad det var för djur som blivit överkört om det inte varit för örat. Så då blev det en ”Valsmelodi”. Den du vet: ”Dagen är släckt, mörkret har väckt, stjärnor och katter och slinkor…”  Som blev ”Det vajar ett öra i vinden…”

Du har skrivit ett par böcker redan och är medlem i Författarförbundet, varför går du på skrivarskola?

– Jag vill bli bättre. Det är så givande att få träffa andra som också vill utveckla skrivandet. De flesta arbetar som jag med något annat. Hittills har jag skrivit två deckare och en barnbok. I höst släpps tre noveller och en dikt i olika antologier.

Hur får du tid för ditt skrivande?

– Jag går upp rätt tidigt. Skriver på morgnarna. Jag har ju inga små barn och spelar inte golf. Jag försöker få ihop det: Att få både jobbet gjort och böckerna skrivna. Och ju mer jag skriver, desto lättare går det.

– Jag läser och recenserar böcker och skriver blogg https://skrivarlyan.ullerud.nu/. Man lär sig tänka på skrivandet på ett annat sätt då.

Hemingway ska ha sagt något i stil med att ”skriva är ingen konst, men att veta vad man inte ska skriva, är svårt”.

– I Lund lär man sig just det. Att det man trodde var bra beskrivet, kanske är platt. Man lär sig gestaltning, att undvika klyschor och försöka beskriva hur det känns, luktar och ser ut.

Fråga till ekonomen: Hur längre tror du vi har råd att trycka böcker?

– Jag vill inte tro att tryckta böcker försvinner. Jag älskar att kunna hålla i boken. Att man kan ha sin gamla Nalle Puh-bok, föräldrarnas skolböcker eller vad det nu är. Så jag tror att boken finns kvar men samtidigt är e-boken ett billigt sätt att få ut text på. Men jag hoppas boken lever länge. Jag har fått min man att bygga om ett rum i bottenvåningen, så att vi kunnat göra det till ett bibliotek.

Hur läser du helst själv, på papper eller skärm?

– Helst på papper. Man kan ta det med sig överallt. Och papper känns annorlunda. Jag läser mycket på tåget och ibland lyssnar jag till ljudböcker.

Du kommer inte från Skåne hör jag?

– Jag är född i Stockholm men jag har bott lite här och var. Är uppvuxen i Huddinge, Tranås, Värnamo, Jönköping och vi bodde lite i Ronneby, där min mamma kommer ifrån. Pappa var ingenjör och jobbade som stadsplanechef och stadsplanerare. Därför flyttade vi så mycket.

Själv har du fått en stor familj.

– Förutom vår dotter Catharina har vi SOS-barnen Phumla, Hop och Day. Phumla är vuxen nu och har flyttat från SOS-byn i Port Elizabeth i Sydafrika. Ett tag, förlorade vi kontakten med henne, men vår dotter hittade henne på Facebook. I dag är Phumla hårfrisörska och försöker lära sig svenska. Ibland skriver hon stolt: ”Godnatt mamma”.

– Hop i Vietnam har också flyttat från barnhemmet och börjat som svetsare på ett båtvarv. Och har sadlat om till militär. När han flyttade ut från barnbyn fick vi SOS-barnet Day från samma barnhem. Day och Hop letade upp varandra och känner sig lite som ”syskon” och träffas regelbundet.

I görningen?

– Jag har ett par färdiga barnböcker som jag ska skicka in. Ett gäng noveller och essäer. Och så har jag deckaren jag håller på med i skolarbetet. Man skriver ju en bok under studietiden.

– Och jag har fått uppdraget att skriva en bok om min svärfar. Eller ”dubbelfar” som han kallar sig, för han tycker inte om ordet ”svärfar”. Dubbel, för att jag ju redan har en far… Han var med i norska motståndsrörelsen som barn och fick fly till Sverige som 16-åring.

– Det är en bok jag inte skrivit ännu för det känns som jag verkligen vill vara bra på att skriva när jag genomför den.

Birgitta Lööf               birgitta.loof@hd.se 042-489 90 18