Jag fick en bok av Git, ”Önnemofolk” av Anna Maria Roos. Den är tryckt 1923, när mamma var fyra år och pappa bara två. Boken är gammal och välläst. Det är så man finner de bra böckerna. Dåliga böcker blir sällan gamla och de är definitivt inte vällästa.
Språket är milt och vackert att läsa men framför allt är allt lugnare, det finns tid att se, höra och uppleva. Jag letar efter sedelärande historier men finner mest fin fantasi. Vad sägs om lille Olle som kunde tala med djuren
Bland dem han gjorde bekantskap med voro två åkerråttor, som ibland om kvällarna brukade sitta helt stillsamt utanför sitt hål och andras frisk luft och prata litet om vädret och årsväxten. En dag fram på vintern, då det var mycket kallt och snön låg i tjocka drivor över fälten, var Olle ute och gick. Då fick han se de båda gamla åkerråttorna, som lågo döda i snön. De hade vågat sig ut på promenad i en kyla, som var alltför svår för dem, och så hade de frusit ihjäl. ”Ack, kära gamla råttor, är ni nu döda!” sa Olle, och stora tårar trillade utför hans kinder.
En dag på våren, då jorden stod grön och himlen lyste blå, mötte Olle tre råttor, som alla buro halmhattar. De stannade, lyfte på hattarna, och sade:
”God dag, bästa Olle!”
”God dag” svarade Olle.
”Jag skall be att få presentera mig själv och mina kamrater”, sade den av råttorna, som gick i mitten. ”Jag heter Ratty, min vän här till höger heter Tatty, och min vän till vänster heter Ratty-Tatty. Vi har länge önskat få tillfälle att tacka dig för att du begrov vår goda farbror och hans fru i vintras på ett så hederligt sätt. De var ena riktiga hedersråttor. Vi höll av dem och kände oss verkligt rörda över, att du visade våra släktingar denna heder. Vi tackar dig på det allra förbindligaste!”
Tänk att man kunde uppskatta råttor även på tjugo-talet. Undrar du vad som händer Olle och råttorna sedan? Detta är förstås upptakten till ett äventyr. Ja, då får du leta efter boken om Önnemofolket på antikvariaten.