Att tävla i skrivande – Mörkersdottirs novelltävling

Jag gick till final i Mörkersdottirs novelltävling. Vann dock inte men hamnade på hedervärd andra plats med min novell ”Flickan som ville vara ensam”.

Jag läste nyss en essä, jämförelse mellan att träna och tävla i sport och att skriva. Själv har jag aldrig ägnat mig åt någon friidrott eller annat som krävt hård fysisk träning. Jag har rört mig för att må bra, inte mer. Men texten väckte en förståelse och en tanke.

Det känns sådär att bli nummer två men visst är jag glad även för det. Samma dag (igår) vann jag en slogantävling, med många tävlande men en enda vinnare. Lycka. Inte samma sak? Jo, känslan inuti är den samma. Lyckan är inte själva vinsten utan bekräftelsen, att ha lyckats. Jag sprang loppet och jag var tillräckligt bra, bäst. Bekräftelsen på det jag skrivit.

Kan man träna för att bli bättre, som i idrott? Naturligtvis kan man det! Det är ju det alla skrivarskolor och även LUFS går ut på. Man tränar och lär. Däremot kan det vara svårt att mäta sin förbättring. Om man springer kan man mäta sin egen tid och se hur den förbättras men att jämföra hur man själv skriver före eller efter träning kan vara knepigare. Det är svårt att se opartiskt på sin egen text. Men man kan tävla för att få en uppfattning. När det är skickliga skrivare som deltar kan man känna sig stolt även på silverplatsen. Grattis AC Collin som tog hem guld!

Novelltävlingar har mycket positivt med sig utöver att de ger spänning i tillvaron. De har ofta ett tema, i detta fall en bild, att skriva runt. Jag upplever att det i sig ger träning i skrivande. Och träning är något alla utövare behöver, hela livet, tror jag. Dessutom finns det inte så många novelltävlingar och det gör att man gärna testar nya genrer. Testar och kanske finner att de passar.