Dubbelfar, så kallar jag min svärfar för han tycker inte om ”svär” och det tycker jag han har rätt i. Min dubbelfar heter Lauritz. Precis som huvudkaraktären i min roman med arbetsnamnet Lauritz, femton år. Samma Lauritz, men han är inte femton längre.
Jag tog skrivledigt i fredags och helgen har helt ägnats åt Lauritz. Det blev det ganska mycket skrivet på romanen. Jag tog mig från 7/5 1945 (fredsdagen) och ända fram till Lauritz tvåveckors semester. Han cyklade från Södertälje till Skåne med nya flickvännen Signe och hennes väninna Maj-Lis. Lauritz var sjutton åt och Signe skulle fylla nitton i augusti.
På söndagen var vi hemma hos Lauritz, i hans lilla etta på vårdboendet. Där är så trevligt och fint, han har middagsbord att sitta runt och ett litet pentry. Han sov när vi kom men vi väntade. Han gör ofta det nu, inte riktigt sover utan mer går ner i dvala och är omöjlig att väcka. Men när han vaknade kunde han gå upp och sätta sig vid bordet. Vi hade tagit med norska medisterkakor, surkål, sås och potatis. Som hemma i Norge. Han åt inte mycket, orkar inte äta längre, men vi pratade om förr. Hade ni bara Maj-Lis föräldrars tält att dela på? Ja, vi sov det alla tre. Men man petade inte på flickorna.
Förr minns han så väl. Det som hände igår är det sämre med. Men det är ju inte så konstigt. För i söndags fyllde Lauritz nittio år.