Det finns olika stilar när man skriver. Vissa kan vara svårbegripliga, andra välkända. Alla hör till det vi får lära oss på LUFS (så eventuella klagomål hänvändes vänligen dit!) och man kan använda dem när man skriver.
En stil som du kanske hört talas om är METAFOR. Den kan beskrivas som att det abstrakta översätts med bilder. De är släkt med liknelser men det finns en skillnad. Om man i en liknelse säger ”Du är som en ros” så är metaforen ”Du är en ros”. Skillnaden är ”som”.
Några exempel:
Bordsben, lampfot, kläcka en idé, tid är pengar, bananrepublik.
Per Lagerkvist: Min ångest är en risig skog
Så här skriver Wikipedia:
Metaforen är ett bildligt uttryckssätt där ett begrepp tillfälligt byts ut mot ett begrepp som liknar det ursprungliga. Likheten är beroende av sammanhanget och metaforer fungerar därför endast då lyssnaren har tillgång till sammanhanget. Ordet metafor kommer från grekiskans metapherein där meta betyder ”över” och pherein betyder ”att bära”. Översättningen blir då ”överföring”. Man säger också att en metafor bör gå över till ett likartat ting på begripliga grunder. Det ska inte ske på ett planlöst eller ivrigt sätt, inte heller till något alldeles olikartat.[1] Metaforen är en av retorikens fyra huvudtroper och kan bestå av ett eller flera ord.
En av metaforens viktigaste funktion är att den främjar språkets nyskapande och spelar en roll för tänkande och begreppsbildning. Metaforer vidgar språkets uttryckssregister. Uttryck som exempelvis ”stolens rygg” och ”bergets fot” är från början metaforer, men har inkorporerats i språket till den grad att de längre inte ses som metaforer. Dessa kan betecknas som döda, stelnade eller historiska metaforer, men kallas också för dolda. De ingår i språkets lexikon och är alltså lexikaliserade.
De dolda metaforernas motsats är öppna metaforer. De är synliga som en bild eller liknelse: ”Smärtan vrålade inom henne”. I dessa öppna finns en tydlig skillnad mellan bildled och sakled, som skapar en dialog mellan dem.