I mina tankar planerade jag för ett mord. Det var den hemska direktören Andersson som skulle dödas. Honom skulle nog ingen komma att sakna. Tvärt om, många personer skulle helt säkert glädjas av hans bortgång. Och därmed skulle det bli svårare för polisen att utreda brottet. De skulle ställas inför det perfekta mordet. Ett som inte gick att lösa.
Vintern var en underskattad årstid. Kvällen var lagom småkall och min promenad följde en asfalterad gångväg. Ett tunt snölager prydde marken och gatlyktorna glimmade stämningsfullt.
Miljön gjorde det lättare för mig att tänka. Valet av mordplats var speciellt viktigt. Efter ett moget övervägande hade jag fastnat för herr Anderssons egen bostad. Detta eftersom den var neutral och inte pekade åt något håll. Dit skulle vem som helst i herr Anderssons omgivning kunna söka sig. Den gav inte utredarna någon ledtråd.
Mordvapnet hade också stor betydelse. Det fick inte vara något som kunde spåras. För att undvika detta var ett föremål från platsen det bästa. Snöskyffeln utanför dörren borde vara effektiv. Om den användes som en yxa torde saken snabbt vara klar.
Uppförandet efter gärningen fick inte heller försummas. En mördare löpte stor risk att avslöja sig själv. Exempelvis genom att känna till mordet redan innan han informerats om det. Den känslomässiga reaktionen behövde dessutom överensstämma med folks förväntningar. Att se glad ut vid fel tillfälle var inte bra. Det kunde få misstankarna att vakna.
Nöjd med mitt upplägg kunde jag avsluta min vandring och skrida till verket. Jag styrde därför stegen mot huset och tog mig in.
Genast satte jag mig vid skrivbordet. Att vara författare var både roligt och givande. Särskilt om det handlade om mord. Och den här gången blev det ju perfekt.