Förlänga och förkorta

Tänk att saker som är så enkla kan vara så svåra att komma ihåg och att det kan göra att man skriver svårläst fast man vill skriva lättläst!

Jag läser faktaböcker om hur man skriver lättläst och har dessutom laddat upp med en stor hög lättlästa böcker från biblioteket. Skämdes nästan lite, tänk om någon behöver dem. Det finns ju inte lika många hyllor lättläst litteratur som det finns av övriga. Men syftet är gott: jag vill lämna bidrag till just de hyllorna.

Det är en imponerade bredd på det jag fann. Allt från Den store Gatzby och andra klassiker till de allra enklaste kärlekshistorier. Och väl är väl det! En av de böcker jag lånade är förresten skriven av en av våra handledare på LUFS, Maria Kûchen.

Men tillbaka till ämnet! Det är viktigt när man skriver lättläst. Att hålla sig till ämnet.

Visst är det väl märkligt vilken förkärlek man har för att förkorta tex LOL el övr förkortn. Iofs iaf vanl – men ändå. Det är lätt att falla för sådana som inte ens är allmänt vedertagna utan bara används inom en grupp. Arbetskamraterna, andra i samma ålder, yrkeskollegor.

Jag har författarkollegor som ser rött om man skriver t.ex. Och de har ju rätt. Varför förkortar man, vem ska spara tid? Författaren! Ingen bra service till den läsare man så gärna vill ha.

Det lustiga är att samma individ –  den som skriver – är lika förtjust i att förlänga. Och dessutom kan tappa ordets rätta betydelse. Hur ofta har du hört “målsättning” i stället för mål? Eller “problemställning” i stället för problem.

Som allt annat: lagom är bäst. Inte bara när man skriver lättläst.

 

Det här inlägget postades i Språk och ord och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.