Författarförbundets kurs om att skriva radioteater

Förmiddagen igår var mycket väl använd. Jag gick Författarförbundets kurs om att skriva radioteater. Med zoom blir livet så mycket enklare: 2,5 timme mycket väl använd tid och varken restid eller 30 min rast för att hinna få kaffe, på 10 minuter hinner man gott och väl både gå på toa, släppa in katten och göra en kopp.

Denna kurs var verkligen värd sin tid. Frida Derwinger och Frida Englund berättade vad man ska tänka på i en takt som var helt perfekt, inte för snabbt och ingen dötid. Många bra tips och alla frågor (som skickades via chatten) besvarades löpande.

Det är något mycket speciellt med just radioteater. Som barn och ung lyssnade jag ofta. Speciellt på sommarlovsföljetonger som Tordyveln flyger i skymningen. Och Eric Linklaters Det blåser på månen! Min absoluta favorit som jag kunde höra gång på gång. Dina och Dorinda som tillsammans med Guldpuman och Silverfalken befriar sin pappa som är fången i ett land med en diktator. Den är lika aktuell idag som 1944 när den skrevs eller 1968 när den sändes som radioteater. Vågar man hoppas på en nyproduktion?

Teaterföreställningarna hade (och har) en helt egen stämning som togs sig in i rummet från radion och svepte in lyssnaren i en värld man nästan kunde ta på. Det klarade varken bio eller teve av lika effektivt. Redan de första orden med berättarens röst öppnade porten till en helt annan värld.

I år läser jag bland annat ”Att skriva filmmanus” på Linnéuniversitetet. Denna kurs vidgade vyerna och nu börjar jag jämföra radio och film . Det är lika och helt olika. Ljudbok och pappersbok därtill. Det är givande att fundera över de olika mediernas olika styrkor. Efter att ha gått denna korta kurs om att skriva radioteater kliar det i fingrarna att skriva ett specifikt manus, som jag skissat på, både som filmmanus och radioteatermanus. Åh vad jag skulle behöva klona mig för att hinna göra allt roligt!