Bo Setterlind

Jag var på loppis. Köpte några gamla nummer av veckojournalen. Vilken tur att loppisar finns och att saker sparas. På utsidan av nummer 22 från 1954, som kom ut fyra-fem månader innan jag föddes, ser jag en ung drottning Elizabeth som kommer hem från en resa. På sidan femton finner jag en krönika som handlar om ungdom och deckare. En man som heter Per Wahlöö och är lektör på ett skånskt veckotidningsförlag – uppenbarligen ännu inte känd vid denna tid – har läst manus insända av ungdomar och förfasar sig över råheten och den amerikanska påverkan.

Jag bläddrar vidare i tidningen och finner en ung man som ser väldigt nutida ut, trots slängkappa och basker. Han har långt, ljust hår i pagefrisyr och trivs nog rätt bra med de tre unga flickor som lyssnar när han läser.

På en bild håller han upp dörren till sin skrivarlya. Ovanför hänger en skylt “Bo Setterlind, poet”. Det är märkligt att se bilder som verkar nytagna av en människa som inte bara är sextio år äldre nu utan även död sedan över tjugo år.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Det här inlägget postades i Deckare, Verser och dikter, lyrik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.