Läser i tidningen om soptippen som blev en oas i London och kommer osökt att tänka på vad min pappa berättade en gång för en massa år sedan. Aktuellt inte minst som jag skall åka till Stockholm i morgon. Det är nog inte många som vet men….
Börjar i London: Vid Themsens mynning ligger Mucking och där finns ett naturreservat med sällsynta fåglar, ormar och bin. Det är stort, dubbelt så stort som Regent Park. Under finns sopor för platsen var soptipp i 50 år.
Men Stockholm då? Jo, har ni hört talas om Fjäderholmarna? Populärt ställe att ta skärgårdsbåten till, från Slussen, och där kan man sedan sola, vandra och njuta av läckerheter från rökeriet. Det gjorde man inte förr. När jag frågade pappa om vi skulle ta en tur dit sa han ”Till soptippen?!”. Jojomen. Inte bara soptipp, det var hit latrinerna från Stockholm forslades under en tid innan Silverpilen började köra latriner och sopor till Lövsta sopstation.
En plats för Lillemor att besöka kanske? Mordet bland latrintunnorna…
Läser på wikipedia:
Före vattentoaletternas tid i Stockholm var latrinhanteringen en stor del av stadens totala renhållning. År 1849 köpte Stockholms stad ögruppen Fjäderholmarna för att forsla dit latrinavfall. En del av avfallet skeppades sedan vidare till egendomar i skärgården för att användas som gödsel. Redan efter nio år fick man sluta med verksamheten, det luktade illa när öarna passerades och klagomålen var många.[10]
Lösningen på problemet blev Lövsta sopstation som hösten år 1889 kunde börja med sin verksamhet när det första soptåget ”Silverpilen” med avfall och latrin gick från Stockholm till Lövsta. Efter en del protester från befolkningen i omgivningen gavs år 1893 klartecken att behålla och utöka stationen.[16]
Strax innan sekelskiftet år 1900 kom de första vattenklosetterna i bruk, men det var förbjudet att använda vatten från stadens vattenledningar till spolning, då man fruktade att vattnet inte skulle räcka till. Vattentoaletter fick enbart anslutas till stadens vattenledning efter att ett speciellt tillstånd hade erhållits, och år 1895 fanns bara ett fyrtiotal hus med WC. Eftersom staden ännu saknade avloppsreningsverk (det första var Bromma reningsverk, invigt år 1934) flyttade man enkom latrinproblemet från landbacken till strandkanten – om inte WC-stolen anslöts till en egen tank. En engelsk expert, professor E. Frankland menade: ”Vattenklosettsystem bör aldrig tillåtas utveckla sig därhän, att det bliver det allmänt använda sättet för avlägsnande av exkrementer i Stockholm.”[17]
Hämtning av latrinkärl skedde efter ”budning”; den budande uppgav namn och adress samt avträdesnummer.[18] Uppsamlingsställen för latrin var vid Nybrokajen och Stadsgården, för att därifrån vidaretransporteras med pråm till Fjäderholmarna. Trots att man strödde sågspån på de öppna kärlen hamnade ofta en del av innehållet på gatan. På den kalla årstiden blev hanteringen av latrintunnorna särskilt besvärligt och smutsigt. Innehållet frös fast och fick nödtorftigt hackas ut.[19] Efter år 1889, när ”Silverpilen” från Spånga till Lövsta sopstation kom igång, sattes kärlen i en specialbyggd järnvägsvagn för vidaretransport till Lövsta. På Fjäderholmarna utfördes enbart sysslan att rengöra tunnorna.
År 1908 var Stockholm uppdelat i 14 så kallade budningsdistrikt, och då var latrinhämtningen som störst med 700 000 hämtade kärl.[20] Vid sekelskiftet år 1900 kostade hämtningen 50 öre/kärl. Då fanns även ett latrinkärl av plåt som slöt tätt och som en man kunde bära på axeln ut till hämtningskärran. Vid normal fyllningsgrad vägde ett kärl cirka 55 kg.[21]
Efter år 1909 blev det tillåtet att använda vatten från stadens vattenverk för toalettspolning. Då sjönk antalet hämtade latrinkärl drastiskt trots att befolkningsantalet samtidigt steg kraftigt. Undan för undan tog stadens avloppsledningar hand om den typen avfall. Innan det fanns vattenklosett i varje bostad samlade en hel yrkeskår in latrin från stadens utedass för vidare transport ut till Lövsta där latrintunnorna tömdes och rengjordes. För ”förädlingen” av latrin byggdes en så kallad pudrettfabrik (pudrett är en blandning av latrin och torv). Den erhållna produkten såldes som gödsel till handelsträdgårdarna i Hässelby med omnejd.
Latrinhanteringen upphörde på Lövsta år 1976; därefter utfördes arbetet vid Gladö kvarn i Huddinge. Fram till år 1958 ansvarade renhållningsverket så gott som ensamt för avträdesrenhållningen i Stockholms centrala delar, därefter sköttes uppgiften av entreprenörer. Ända in på 1950-talet var torrdassen vanliga i de äldre byggnaderna i Stockholms innerstad. De sista dassen försvann under Norrmalmsregleringen på 1950-talet och upprustningarna runt 1960- och 1970-talen.[22]