Recension av Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt

En riktigt lång och trevlig recension av Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt finns på Erika Lundqvists nya blogg Vitterlek. Extra glädjande är förstås att Erikas två barn, som är precis i den tilltänka målgruppen åldersmässigt, tycker om Bonnie-boken. Här utdrag ur recensionen:

Lilla kattmoster Lundqvist och Suko läser om Bonnie

Lilla kattmoster Lundqvist och Suko läser om Bonnie

Min dotter och jag hade tillfälle att läsa Eva Ulleruds saga ”Vitt och kallt, sa Bonnie Katt”, vilken är en berättelse som passar för barn mellan 3-6 år.

Att Eva Ullerud älskar katter undgår ingen som läser den varma historien om siameskatten Bonnie. Med enkla, nästan naivistiska teckningar i snövitt och mustiga höstfärger leds vi ut genom dörren av den nyfikna kattflickan och följer henne genom ett främmande vinterlandskap. Djur och insekter får tillfälle att berätta hur de övervintrar och den förundrade Bonnies upptäckter guidar läsaren genom de förberedelser djuren gjort inför den frusna årstiden.

Intill mig sitter dottern som snart utbrister: ”Det rimmar, mamma! Allting rimmar!”

Ulleruds barnbok är en rimmad verssaga med lättförståeliga skildringar av en besjälad natur.  Det påminner en del om en mer omfattande Pixibok, eftersom den är 45 sidor lång. Det finurliga slutet, som får barnet att fundera en stund, påminner om boken Max dockvagn av Barbro Lindgren och illustratör Eva Eriksson.

Så snart vi läst Ulleruds bok färdig började dottern, 6 år, fundera över en uppföljning och det är enkelt att se hur Bonnie Katt tar sig an alla våra årstider.

På samma vis som Den Vilda Bebin på rimmad vers tar sig an ett påhittat äventyr i taget och Max i enkla ordalag utforskar sin miljö är det troligt att den lilla Bonnie Katt kan fortsätta djupare in i vårt svenska, men också mångkulturella samhälle, och på katters oförfärade vis vara nyfiken på våra högtider och ritualer utan att tappa sin skara lika förundrade upptäcksresandens intresse.

Sagan om Bonnie är genuint charmig, kärleksfullt berättad och tillägnas förutom en rad djur alla som hjälper katter i nöd. Sexåringen förstår precis och rycker gärna ut för att vara alla små hårbollars högst personliga räddande ängel, vare sig de behöver en sådan eller ej. De barnsliga teckningarna som fångar kattens kroppsspråk tilltalar också min tvååring, som förtjust pekar ut katten i olika situationer men också igelkotten som gömmer sig bland löven.

Kanske är det något välbekant med stilen, något barnen kan relatera till, som gör att de pekar sig fram sida efter sida i boken?

***

Titta gärna på Erika Lundqvists sida för att läsa den fullständiga recensionen av Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt.

This entry was posted in Barnböcker, Recensioner av mina böcker and tagged , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.