Knappade mig in på Ordkonsts FB sida och fann följande:
Vildmarker beskrivs vara områden som inte påverkats av civilisationen, orörda och oförstörda platser, landskap skapade av naturen och inte av mänsklig hand.
Du kommer tänka på Cheryl Strayed, på Wild. Du kommer associera temat till Jon Krakauer, till Into The Wild. Allt vi läst och sett, alla romantiska skildringar av vildmarken, utgår alltid från människans perspektiv. Den ensamme vandraren, de storslagna insikterna, Thoreau i en timrad stuga vid Walden. Kanske är det inte så konstigt, eftersom gränsen mellan det vilda och det civiliserade, naturen och kulturen, är just en mänsklig skapelse. I samband med en växande industrialisering och …urbanisering under 1800-talet blev vildmarkerna platser som kunde användas för att kontrastera det urbana mot det naturliga. De var rena och autentiska, mänskligheten depraverad och artificiell. Kan vi gestalta vildmarkerna från något annat perspektiv? Är det möjligt att ta ett steg bakåt, bort från dikotomierna och vår invanda bild av vad vildmarker kan vara? Och vad innebär det att tala om vildmarker i en tid där mänskligheten påverkar planeten på en geologisk skala, där den föreställda gränsen mellan natur och kultur tycks ha kollapsat fullständigt?
Vildmarker sägs vara platser som civilisationen inte påverkat, men ändå är dessa paradoxalt nog kartlagda. Vi kan via Google Maps zooma in på turkosa sjöar i Tibet eller byggnader mitt ute i Australiens ökenområden. Topografin omformas till en tvådimensionell karta där linjer definierar breddgrader och nationsgränser. Världen är sedd från ovan, som med en gudsblick, begriplig och rationaliserad. Dessa linjer dras allt hårdare i takt med ett hårdnande politiskt klimat. Wislawa Szymborska skriver: Bara det mänskliga förmår vara verkligt främmande / resten är blandskog, mullvadsarbete och vind.
Henderson Island är en obebodd korallö i södra Stilla Havet, även omtalad som världens mest nedskräpade plats. Den förbjudna zonen runt Tjernobyl, som sedan kärnkraftsolyckan 1986 varit stängd för människor på grund av strålningsrisken, har blivit en fristad för flora och fauna och betraktas som ett av de viltrikaste områdena i Europa. Alla nu levande människor bär rester av kärnavfall i sina kroppar. Vi tänker på T.S Eliot och The Wasteland. Kanske är den moderna vildmarken en ödemark, ett krigshärjat ingenmansland. Kanske kan vi hitta de nya vildmarkerna i rymden. Vi tänker på Harry Martinsons rymdepos Aniara, om att söka sig bort från miljöförstöringen på en kontaminerad planet. Eller ska vi söka oss någon annanstans? Till de animerade dalgångarna i Azeroth eller de radioaktiva partiklarna i våra blodomlopp? Till nätternas oplanerade timmar efter att kollektivtrafiken slutat gå, till små rebelliska stadsodlingar eller till platser bortom samhällets beskydd och kontroll?
När vi beger oss ut i vildmarken så hoppas vi – precis som naturromantikerna på 1800-talet – att finna oss själva, finna svaren i det stora vilda. Vad innebär ett sådant sökande idag? Vart går du för att hitta det vilda när platser opåverkade av människan inte längre finns? Och vem eller vad är det du finner?
Så sök efter svar, inuti eller utanför dig själv, långt borta eller alldeles nära, och återkom med dina upptäckter till bidrag@ordkonst.nu senast den 25:e augusti.
(Alla bidrag läses anonymt, så skriv inte ditt namn i dokumentet. Skicka gärna både Word-fil och PDF.)