Nattugglan

Nu är det mer kul att göra än vad det finns tid. Igår, efter jobbet, blev det redigering av min roman till två på natten. Den ska vara inne på söndag för sättning och lektören – medbedömaren – hade massor med förbättringsförslag. Det ger en blandad känsla av glädje för att det blir bättre och ”nä, nu skiter jag i detta”. Om jag bara hade fått det tidigare … Men det är bara att slå på datorn och sätta igång.

I morse gick jag upp tidigt och han bokföra tre månader samt ta fram momsen för första kvartalet. Innan det var dags att åka till jobbet. Ikväll blir det fortsatt redigering. Det är inte bara romanen som väntar utan flera manus.

Önskar bara att man kunde hålla samma takt över dygnet. Rätt som det är går luften ur och det går så låååååååååångsamt. När man timmarna innan kunnat hålla en takt som gjort Taylor, han med tidsstudierna, stolt.

Intressant egentligen. 1917 dog han men nu, hundra år senare, verkar hans idé ha fått en renässans. Med den skillnaden att nu försöker vi inte bara tillämpa metoden på andra utan på oss själva också.

Belöningssystem och ackordslön. Jo då. När jag har skrivit x sidor får jag fika, se på TV, ta en promenad. Eller varför inte: tvätta golven? Allt kan stundtals kännas bättre än att skriva, trots att man älskar sysslan.

Sätta mål för produktionen. Javisst, absolut. Jag har både delmål (romanen ska bli klar denna veckan) och helårsmål.

Utesluta onödiga rörelser och aktiviteter för att bli effektivare. Kämpar med det. För hundra år sedan hette de kanske inte Facebook …

Noggrann övervakning av att arbetet sköts på rätt sätt. Jag har överordnade i form av tre katter som turas om att ligga vid datorns varmluftutblås och vakta mig.

Heja Taylor och kissarna, några nätter till så ska vi … gäääääääääsp … vara klara!

Nattugglan