I kurslitteraturen för vårterminen ingår Madame Bovary av Gustave Flaubert. Den gavs ut 1856 och orsakade stor skandal på grund av oanständighet. Mme Bovary tog sig nämligen friheten att ha lite sexuella affärer eftersom hon var väldigt trött på sitt liv med maken Charles. Boken anses vara mycket betydelsefull, rentav perfekta.
Madame Bovary må vara fascinerande i sin otroliga detaljrikedom. Flaubert lär ha skrivit en enda mening om dagen; han petade på den i 16 timmar för att få den helt perfekt. Det kan vara därför den har en densitet som påminner om sten. Av något slag. Den är oerhört lärorik om man vill veta mer om tiden. Jag häpnar över förmågan att trycka in så mycket information om precis allt inklusive det som är ovidkommande, och tvekar mellan om dessa detaljer är betydelsefulla eller ej. Men jag får erkänna att jag samtidigt tycker den är erbarmligt tråkig.
Här följer ett litet utdrag. Herrskapet Bovary skall anlända till sitt nya hem i Yonville. Under tiden har världshus värdinnan mycket att stå i. Vi får veta hur hon har det i sitt kök och det är väl en intressant skildring i sig, vad det nu har med historien att göra. Det enda hela detta stycke berättar, som har med historien att göra, är att damen ska laga deras middag, vilket egentligen också är irrelevant.
”Den kvällen, då herrskapet Bovary väntades anlända till Yonville, hade världshusets värdinna, änkefru Lefrancois, så mycket att styra med att svetten bokstavligen lackade om henne, där hon stod och rörde i sina kastruller. Dagen därpå var det torgdag i köpingen. Därför måste hon redan i förväg stycka kött, ta ur kycklingar, koka soppa och brygga kaffe. Dessutom måste hon laga mat åt sina inackorderingar samt åt den nye doktorn, hans hustru och pigan. Från biljardsalen hördes skallrande gapskratt, i lilla skänkrummet skrek tre mjölnare på brännvin, veden sprakade i spisen och på det stora köksbordet stod bland det styckade fårköttet höga travar med tallrikar, som skramlade i takt med hackmaskinen, där man tillredde spenaten. Från bakgården hördes ett frenetiskt kacklande från de uppskrämda hönsen, som kökspigan jagade framför sig för att nacka.”
Visst ger det en fin bild av hennes liv och kök och allt runt omkring. Man ser varje miljö Flaubert beskriver framför sig. Man undrar bara varför man ska se den. Man känner sig kluven; vill jag se den? Vill jag veta allt om just detta, in i minsta detalj? Om jag inte vill det, beror det på att jag är en stressad nutidsmänniska? Eller beror det på att man inte måste tycka allt är bra som andra tycker är bra?
2 kommentarer till Madame Bovary