Gunnel Linde är död – Dumbommens matte har gått bort

Lurituri, Gunnel Linde

1959 fick jag boken om Lurituri och hans husdjur Dumbommen. Då hade jag redan lärt känna dem i Småbarnskvarten, som gick varje morgon på radion. Jag älskade berättelserna och sångerna. Lärorikt var det också, det var genom Lurituri min generation lärde sig att inte blanda knivar och gafflar i bestickslådan. Om man gör det kan det bli spetsar på skedarna och annat otrevligt. Alla såna småsaker sköter hustomten Lurituri om. Vem tror du putsar nyckelhålen på insidan? Lurituri! Är inte dina putsade? Då kan det bero på att du inte har en sån där gammal radio. Stor som en låda med ett grönt öga på framsidan som lyser. Det är i såna han bor. Jag har varit noga med att inte slänga vår gamla radion. Men det är släckt i ögat så jag är inte säker på om han flyttat eller ligger och sover. Lurituris mamma, Dumbommens matte, har i alla fall flyttat vidare. Gunnel Linde gick bort för snart två veckor sedan, tidningarna skrev inte om det förrän för ett par dagar sen, 89 år gammal. Kanske var Lurituri ett av hennes första stora projekt på Sveriges Radio för hon började där 1957.

Jag har letat efter sångerna på Youtube. Hittade Nordpolsfarare. Med en tecknad film som inte alls är som boken men … tja … ändå. Här en annan text, för dig som kan melodin eller kanske inte tycker den behövs:

Djurhuset

Tänk om man hade ett eget hus, med fönster och dörr och elektriskt ljus!

Alla små djur skulle bo hos mig, och var och en ha en vrå för sig.

Först vill jag nog ha en riktig hund, som vaktar ifall jag går ut en stund.

Under mitt skrivbord ska kojan va, där ska han ligga och ha det bra.

Katterna lägger jag i min säng, ojdå det blir nog ett väldigt kläng!

Egna små kuddar i rad bredvid min, får de det har jag mig satt i sinn.

Mitt i mitt badkar får ankor bo, tvålkoppen simmar omkring till ho.

Där får de nate och bröd ibland, när jag går dit och matar för hand.

Rådjur på salsmattan går på tå, källarn får duga åt rävar små.

Många små fåglar tycker jag om, dom får väl samsas i gökklockan dom.

På vinden bor ugglor och såna djur, dem går jag upp till när jag är sur.

Kanske jag stannar där uppe ett tag och leker mörkkurragömma jag.

På sextiotalet såg jag, och skulle jag tro alla jämnåriga, programmen om Gunnel Lindes figurer Pellepennan och Suddagumman på TV. Det såg så roligt ut när figurerna ritades och suddades utan att man såg någon hand.

På grammofonen lyssnade jag på skivan med Victoria och Morfar och krokodilen. Victoria hette Kahn i efternamn och var dotter till en känd orkesterledare. Då hade jag ingen tanke på att det var samma författare – Gunnel Linde – men nu känner jag igen de mysiga och fantasirika sångerna. Jag ser att skivan finns att köpa begagnad, liksom boken om Lurituri och Dumbommen. Dessa länkar lär försvinna när bok och skiva är sålt men jag lägger in dem ändå. Victoria sjöng bland annat ”Det man riktigt, riktigt tror på, det blir verkligt, verkligt sant”, en riktigt vacker text. Vi fick också lära oss att ”I bortre Australien där växer makaroni, på stora makaronifält med många smala strån i”.

I mitten av sextiotalet kom den olydiga ballongen. En liten självsäker typ med kul visor. Återigen Gunnel Linde.

Jag är en vild och glad ballong med lång och självlockig svans … Lyssna på Alice Babs!

På 70-talet kom TV-serien efter boken ”Den vita stenen” och 80-talets barn fick se ”Rädda Joppe”. Det är många barn som har fått del av Gunnel Lindes fantasi. Tack för det!