De första åren på Författarskolan, kandidatåren, skrev jag min tredje deckarroman. Liksom de tidigare två (och däremellan några noveller) är min huvudkaraktär en äldre dam. Det var delvis en protest mot alla manliga deckare, mest ensamstående, melankoliska män i övre medelåldern, nedtyngda av problem och krämpor som de försökte döva med sprit. Oftast poliser. De följdes av småbarnsmammor och andra stressade kvinnor ”mitt i livet”. Ingen verkade egentligen trivas med sin tillvaro, alla klagade. Lillemor Stenlund, min karaktär, är pensionär och lyckligt gift. Det räcker med att böckernas ”offer” är olyckliga, inte behöver deckaren också vara det!
Nåväl, denna tredje bok ville jag skulle bli riktigt bra och därför har jag sparat den i ett skåp efter alla ändringar som gjordes, in i det sista, på författarskolan. Nu är den sänd till lektörsläsning. Inte för att jag just nu vill ge ut den men ett erbjudande kom och det nappade jag på. Förr eller senare måste den ju skickas. Svaret från lektören kommer kanske redan denna veckan, det är inte någon brådska för min del men ska förstås bli intressant och säkert lärorikt.
Att Lillemor Stenlund påminner mer om Miss Marple än om Kommissarie Wallander framgår säkert och Agatha Christie är också en författare som jag uppskattat mycket sedan jag var barn. Därför blev jag nyfiken när jag för en tid sedan fick höra om hennes föregångare, Fröken Scuderi. Jag beställde genast boken och läste den, det gick ganska snabbt för den är inte så tjock.
Fröken Scuderi
Det var E.T.A Hoffman, författaren till bl.a. Nötknäpparen, som skrev om Fröken Scuderi redan 1819. Poe har utsetts till detektivhistoriernas skapare med ”Morden på Rue Morgue” 1841 men Hoffman hann faktiskt före honom.
Fröken Scuderi är 70 år och berättelsen utspelar sig i Ludvig XIV’s Paris på 1680 talet. Hoffman har använt sig av verkliga händelser och personer, ibland omdöpta, men även av sin fantasi. Rent stilistiskt saknar jag dagens gestaltande stil, det är ju ändå en 200 år gammal roman, men den är ändå lätt att läsa. Intrigmässigt, som pusseldeckare, tycker jag att den är mycket väl uttänkt. Fantastiskt med tanke på att det är den första i sin genre. Huvudpersonen är förvånansvärt självständig med tanke på att detta är 1600-tal, tänker jag utan att egentligen ha en aning om ensamma damers ställning då (och jag vet ju inte heller hur mycket Hoffman kände till eller reflekterade över den saken).
Är du intresserad av detektivromaner tycker jag absolut att du ska läsa den! Finns på Adlibris.