En vecka i Sara Lidman Gården i Missenträsk

Skrivarlyan har tillfälligt flyttat till Sara Lidman Gården i Missenträsk och jag sitter i Sara  stol när jag skriver detta. Utanför fönstret kastar sig svalorna efter flugor och mygg. Jag ser ut över gröna gräsmattor, grusvägen som heter ”Storgatan”, röda hus och oändliga telefontrådar. Nu lyser solen upp allt i klara färger. På natten lägger sig dimman som ett djur med tjock, vit päls över myrarna. Men solen är aldrig helt borta, det blir mörkt men inte svart.

Min tillfälliga skrivarlya i Sara Lidman Gården

Genom Författarförbundet har jag fått låna den stora gården, den som Saras farföräldrar byggde 1900. Här finns också en mindre och mysig stuga, och när vi kom hit blev jag riktigt glad för vem kom ut därifrån om inte författarkollegan Pebbles Karlsson Ambrose som bor där en hel månad med sin mamma. Och det finns lagårdslängor som lär vara fulla av Sara Lidmans saker.

Pebbles, en alltigenom helgo tjej med en lika trevlig mamma

Här är vi!

Vårt hem under en vecka

”Vårt” hus har två våningar. I bottenvåningen finns ett stort kök med ett riktigt rejält och grovyxat köksbord. Alla köksstolar är olika. Gillar det. Skafferiet är inrett till sovrum med duschrum, där sover Catharina. I rummet bredvid finns skrivbord, sittgrupp och bokhyllor. Skrivbord och bokhyllor ja, det finns i alla rum. Överallt kan man välja att sätta sig ner för att skriva. Eller för att läsa. Oändliga rader med böcker, i alla skrymslen.

Trappan till övervåningen

Runt hela köket går en stämplad bård. Men ett blad har vikt av. Allt måste inte vara lika. Skönt!

Så många små saker. Från rummet bredvid köket.

Till och med i garderoberna finns böcker. ”Fåglarna i Nam Dinh”, boktravar som blivit över och som påminner om Saras kamp mot Vietnamkriget. Stöd FNL står det på baksidan och jag tänker på våra två fadderbarn i Hanoi.

Vi sover en trappa upp, Lasse och jag. Här finns två sovrum, vi valde det där svalorna flyger utanför fönstret och morgonsolen väcker till nya skrivardagar. Här finns också en glasveranda. Det är enkelt, praktiskt, hemtrevligt. Ja, faktiskt som att bo i någons hem. Någon som lånat ut det tillfälligt och snart ska komma tillbaka.

Huset är fullt av små prylar, bilder, saker. Koskällan mittemot min säng, ögat från ett träd över fönstret, alla de små bilderna från Asien på toadörrens insida.

Kukkola, där Torne Älv är riktigt vild

Loppis vid Pite Älv

Kyrka i Torneå, för ryska soldater

Vi har bara en vecka här, i huset, och tiden går alltför fort. Men då kanske man använder den desto bättre? Det har blivit utflykter till Piteå, Luleå, Boden, Skellefteå och ända bort till Haparanda och Torneå i Finland. Torne Älv såg vi dansa fram med fiskarna vid Kukkola. Många loppisar har besökts och vi har med gamla saker hem, som sig bör. Skolplanscher. I Skellefteå var vi på museum och konstutställningar och där kunde man också lära mer om Sara Lidman.

Vindkraft

Oändliga vidder

Lekande älv

Sträckorna här är otroliga. Asfalten slingrar sig mil efter mil mellan skogar, kalhyggen, träskmark och sprittande älvar. Solen lyser upp blåbärsriset under tallarna, som en påminnelse, ”Kom och plocka, smaka, passa på, sommaren är kort”. Här är så vackert att man tappar andan. Så oändligt att man bara vill vara kvar. Man känner en förundran över hur livet här måste ha varit, kanske fortfarande är. Att lägga denna ändlösa väg, järnväg. Telefontrådar som löper mil efter mil innan de möter en telefon. Att göra detta utan att ge upp. Hur gör man det? Kanske utan att tänka ”idag blir jag klar” utan bara jobba vidare, dag efter dag. Inte vara otålig.

Vägren

Just det, renar

Renar igen

Renar i Missenträsk

Bilarna är få. Det är bra, för det står ofta renar på vägen. Inte hela flockar utan en eller två, mamma och kalv. De tittar in i bilen, kanske väljer att fortsätta gå framför den innan de vänder och springer längst med bilsidan.

Här finns mycket björk. De lyser vita men är så smala, hinner de inte växa till sig för att somrarna är korta?

Har du skrivit något då? Ja, en berättelse har fått sin handling klar och påbörjats. Den börjar i ett sammanfallande USA och fortsätter i ett framtida Europa.

På vägen hit har jag gjort research för boken om svärfars upplevelser under kriget genom att bl.a. besöka Kesäter, som var flyktingförläggning på 40-talet. På hemvägen blir det besök på Furudals Bruk, där det finns ett museum för de hemliga polistrupperna som han deltog i.

Dessutom har miljön inspirerat till en kortare kärleksnovell till en veckotidning. Men nä, hör jag vän av författarordning säga. Höj blicken, läs och skriv vackert och meningsfullt, som Sara. Öhum, säger jag. Inspirationen till den novellen fick jag just genom den underbart mångsidiga Sara. Man måste även leva och gissa hur Sara klarade av kostnaderna under skoltiden? Jo, genom att skriva veckotidningsnoveller. Kanske kände hon som jag att man måste få skriva, att skrivande föder skrivande.

Nu är det dags för en promenad i solskenet, kanske plocka bär i skogen bredvid, en utflykt till Glommersträsk. Sedan skriva igen. Pojken i USA, som kommer att fly till Europa. Mycket flyktingar i mina berättelser just nu märker jag. Men jag vill inte fly, här vill jag stanna kvar.

asse trivs, det är som hemma i Norge

Kvällssol på verandan

Catharina har plockat blommor

Glasverandan

Med mig hem tar jag Saras egna ord: LEV!