Idag blir det författarbesök på skolan. Elisabeth Rynell kommer och föreläser och inför detta har vi läst hennes bok Skrivandets Sinne. En lättläst bok med korta essäer om hennes eget skrivande. Vi är lika gamla och därtill födda i samma stad, det gör mig inte mindre nyfiken på dagens föreläsning. Det är spännande att se hur olika liv kan utveckla sig.
Så här skrev Svenska Dagbladet om boken:
Vad är skrivande? Får den frågan finnas, utanför skrivarutbildningarna och de tvekande trevande samtalen författare emellan? Eller är hela saken reducerad till ett hur, en rad tips tillgängliga i närmaste nya skrivartidning?
I Elisabeth Rynells essäsamling ”Skrivandets sinne” är skrivandet förbundet med själva existensen. Får jag finnas? Det är den smärtsamma, avgörande frågan för Rynell, vars skrivande efter hand utvecklats till ett sinnesorgan utan vilket orientering i livet är omöjlig. Skrivkrampen, att inte kunna skriva, blir då att träda in i en tid där dödsuret tickar fram tomma dagar och förvisningen från orden och bilderna är som ett straff.
Kanske är det straffbart att vara ”omätligt onyttig” som Rynell skriver. Vi har gått från samhälle till ordning, menar hon, från hålla samman till rättning i kundledet. Får skrivandet finnas då? Får blicken, väntan, nosandet finnas när språket förvandlats från sökinstrument till bekräftelseinstrument?