De svarta tornen

Sextioårig hjältinna räddar sin älskare och världen. Så skulle Astrid Ahlbergs senaste fantasybok De svarta tornen kunna sammanfattas. Men det vore synd, Ahlbergs värld rymmer mycket mer än så.

När jag fick frågan om jag ville läsa och recensera Astrid Ahlbergs senaste bok De svarta tornen behövde jag inte en sekunds betänketid. Ahlbergs jordnära fantasy om Ön tillhör det absolut bästa jag läst i genren. Men den senaste boken var fristående från de första, skulle den vara lika bra?

De svarta tornen

Under en skogspromenad med schnauzern Raja möter Maria Vincent. Hon blir attraherad men misstänksam. Vincent, som har egenheten att dyka upp och försvinna plötsligt, säger sig vara personsökare. Efter ett par kärleksmöten blir Maria kidnappad till en främmande värld och det är där huvuddelen av berättelsen utspelar sig.

En gammal man styr över folket. Han har två söner som saknar hans styrka och ett revolterande barnbarn. Vad händer om envåldshärskaren försvinner? Kan det bli värre? Berättelsen innehåller flera gåtor. Vad finns i de fyra svarta tornen, som verkar sakna dörrar och fönster och som funnits där sedan tidernas begynnelse? Och vem – eller vad – är det som oväntat kommer till hjälp när kulisserna rämnar? Som så ofta i genren gör välplacerade cliffhangers det näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken innan den är färdigläst.

De fyra tornen är en lyckad korsning av low fantasy och science fiction. Liksom i Ahlbergs tidigare verk är den parallella värld, som läsaren teleporteras till, mycket lik vår egen men aningen ålderdomlig: ett lantbrukssamhälle där hästarna ännu inte ersatts av bilar. Något trolleri i egentlig bemärkelse förekommer inte, speciella förmågor finns men har förklaringar, och de drakar som kan dyka upp känns fullständigt naturliga. Men i bakgrunden lurar högteknologi.

Astrid Ahlberg sadlade 2010 om från stordjursveterinär till fantasyförfattare. Hennes tidigare verk består av trilogin Porten, Delad identitet och Kvinnan med silverhåret samt den fristående Den tunna hinnan. Att Ahlberg tagit med sig yrkeskunskaperna in i skrivandet märks genom de fina djurskildringar som förkommer i samtliga böcker. I de första verken var det framför allt lantbruks- och husdjur men i De svarta tornen har menageriet utökats med drakar och giftkeglor.

Gemensamt för Ahlbergs världar är att de uppfyller fantasygenrens största krav genom att vara noggrant genomtänkta, väl gestaltade och, framför allt, sannolika. Ahlberg målar upp mycket levande scenerier som hon befolkar med intressanta personligheter.

I de första verken är det angenäma och djupt skildrade miljöer som jag, trots de faror som hotar, gärna skulle vilja besöka. Men i De svarta tornen har tyvärr mindre plats lämnats för lantbrukssamhället och berättelsen utspelar sig till stor del i neutralare omgivningar.

Ahlbergs karaktärer drivs av relationer, reaktioner och psykologiska faktorer som författaren gestaltar mycket skickligt och De svarta tornen utgör inte något undantag. Persongalleriet är betydligt mindre än i de tidigare verken, det känns rentav aningen magert, men till bokens klara fördel måste läggas gestaltningen av huvudpersonerna och hur Ahlberg förpassar ett par sega fördomar inom genren till skamvrån.  

Redan under antiken talade man om amazonerna och dessa kvinnliga krigare har sedan levt vidare inom fantastiken. Men man måste komma ihåg att amazonerna inte var hjältar, deras funktion i berättelserna var att utgöra hot mot de manliga hjältarna. Så har man, med få undantag, fortsatt skriva fantastik. Till undantagen hör Ahlbergs verk.

I trilogin om Ön var berättelsens hjälte en kvinna, tjugoåriga Miranda. I De svarta tornen tar Ahlberg ny sats och närmast galopperar förbi övriga berättelser i genren. Verkets hjältinna är nästan sextio år och övriga huvudpersonerna är två män i samma ålder. Ahlberg skildrar på ett inkännande sätt känslorika, driftiga, djupa, ömsom starka och svaga, ömsom säkra och osäkra människor. Hon beskriver mogen förälskelse och gestaltar fina kärleksscener, hela känsloregistret som varje människa har men som så ofta placeras i fack och förbehålls vissa åldrar. Alla verkets karaktärer, mellan sjutton och åttio-nittio år, har skildrats med djup och ömhet. Maria har inte, som Vincent, fått någon övernaturlig styrka men hon är i alla bemärkelser bokens hjälte och huvudperson.

I bokens förord skriver Ahlberg vad det var som fick henne att denna gång välja en äldre hjälte. Hon läste en bokrecension där journalisten beklagade sig över att huvudkaraktärerna i fantasy oftast är unga och beslöt sig för att göra någonting åt saken.

Under min läsning svävar George Orwells 1984 och Animal Farm förbi i minnet men en annan parallell som anmäler sig är starkare. Både världen i Ahlbergs första trilogi och den hon bygger upp i De svarta tornen kallas av innevånarna för Ön. Det för tankarna till Ursula Le Guins fantasyvärld med samma namn och likheterna är uppenbara. En gammaldags värld med starka kvinnor där psykologi spelar en större roll än action. Efter en trilogi med manlig hjälte men starka kvinnor släppte Le Guin i sin fjärde bok in en medelålders kvinna. Le Guin är en generation äldre än Ahlberg och hennes fantasyböcker utgivna 1968-2001. Det är ett viktigt arv som Ahlberg för vidare och hon gör det med bravur.

De svarta tornen är utgiven 2019 på Seraf Förlag.

Det här inlägget postades i Blogg, Fantasy/Science fiction/Skräck och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.