Efter en översyn och insändning av del två i min fantasynovell Den blå dimman (insändning till Linnéuniversitetet, för läsning av kursare och lärare) slutade gårdagen med påbyggnad av essän Att gestalta med dialekt och språk. Den ska till samma skola men annan klass och det är hela fem dagar kvar till inlämning. Jag tror att den är klar, hoppas, för det är ju romanen med arbetsnamn Lauritz, femton år som jag borde ägna mig åt.
För att inte världen ska bli alltför komplicerad handlar essän om en problematik i de bägge andra texterna. Jag kan inte skriva fantasynovellen på ett språk som talas i en värld som för 1.400 år sedan skiljdes från vår. Av två skäl: a) jag har ingen aning om hur de skulle tala och b) ingen läsare hade fattat vad jag skriver. Jag kan inte heller skriva om Lauritz på norska och ännu mindre med det ordval en femtonårig pojke hade på 1940-talet. Av exakt samma två skäl.
Det är egentligen inget som skiljer sig jämfört med all annan text. Man kan inte skriva på det sätt människor talar för vi är alldeles för ostrukturerade i vårt prat. Oavslutade meningar, oavslutade ord, inpass när tankar dyker upp. Nej, en författare måste fixa till för att det ska bli läsbart.
Det har varit intressant och givande att plocka fram paralleller i annan litteratur och även att söka i facktexter. I källförteckningen ingår så skilda verk som How to write science fiction & fantasy (Orson Scott Card), Nine lives to murder (Marian Babson), The creative Writing coursebook (kapitlet Settings av Paul Magr), Stilistiken (Peter Cassirer), Kulturanalytiska verktyg (Billy Rehn och Orvar Löfgren), Lust att skriva (Lars Åke Augustsson), Galgenfrist för en gycklare (Ellis Peters), Häxan och lejonet (C S Lewis), Harry Potter och de vises sten (J K Rowling) och en av mina egna texter.
Här ett citat från How to write science fiction & fantasy av Orson Scott Card:
”Nothing is more tacky than to have a bunch of foreign-sounding words thrown into a story for no better reason than to have something that sounds foreign. James Blish called such needlessly coined words “shmeerps”. If it looks like a rabbit and acts like a rabbit, calling it a shmeerp doesn’t make it alien. If mugubasala means “bread” then say bread! Only use the made-up stuff when it is used for a concept for which there is no English word. ”
Card går ett steg längre, han menar att man inte ens ska använda enstaka främmande ord. Om man översätter en text lämnar man väl inte enstaka ord oöversatta, i synnerhet inte ord som inte ens är viktiga för berättelsen, säger han. I berättelsen om Lauritz har jag ett fåtal ord på norska och tyska men det känns ändå som två olika företeelser. Att uppfinna ord för att visa att det är en annan värld eller att använda ett befintligt ord som läsaren kan förstå.
Gutt är helt enkelt inte en schmeerp!
7 kommentarer till Dagens genre: essä