Att läsa bokrecensioner av sina egna alster måste höra till det roligaste, mest spännande och pirriga som finns. Samtidigt lite läskigt. Jag älskar det!
Man lämnar något som man har gjort sitt yttersta för att det ska bli bra och som man verkligen helhjärtat tror på. Kanske rentav älskar som en familjemedlem. Men just när man har skickat iväg boken till en recensent står det fullständigt klart: detta är det sämsta någon någonsin har skrivit. Hur kunde jag tro att någon ville läsa det?
Men så kommer tron på att det kanske ändå finns åtminstone några som gillar boken. Och sen är det bara att vänta.
Jag tror att de som skriver bokrecensioner är ärliga, och hoppas också att de är det, för bokrecensionerna är ju ett sätt för mig som författare att kunna förbättra mig och växa. Alla behöver vi feedback för att förnya och förbättra. Men vi behöver förstås också höra att vi är bra, för att inte ge upp.
Här kommer jag efter hand att publicera länkar till de recensioner jag finner på mina böcker. Den allra första var dock en tidningsrecension i Tranås Posten av ”På Blodröda Tuvor” och till den har jag ingen länk:
Första bokrecensionen av ”Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt” på Internet var rolig att läsa. Den finns på bokbloggen ”Och dagarna går…”
Så här skriver recensenten Anna Olofsson, som är pedagog:
”Senaste dagarna har varit riktigt kyliga och hösten är verkligen på väg och då passar det fint att läsa en liten söt bilderbok om årstidernas skiftningar. I Vitt och kallt sa Bonnie Katt av Eva Ullerud får vi träffa Bonnie och hennes vänner den dagen då vintern har kommit. Hela sagan är skriven på rimmad vers och lämpar sig fint i arbetet i skolan, Bonnies vänner flyttfågeln, igelkotten och musen försöker alla hitta sig ett varmt ställe att övervintra i. Ekorren samlar för vintern och det finns många samtal man kan föra utifrån berättelsen. Bilderna är enkla och tydliga och kompletterar texten fint. Jag ska ta med boken till våra förskolelärare så att den finns på plats för högläsning den dagen då den första snön faller!”
Det var riktigt roligt att läsa recensionen – jag känner för att börja skriva på nästa bok på en gång!
Idag fick jag en spontan recension från en läsare, Sven, av ”Bä, bä svarta får”. Han hade streckläst de tre första kapitlen över sin fika och kunde knappt bärga sig förrän han kom hem och kunde fortsätta. Med boken i jackfickan kom han fram till mig och berättade att han tyckte den var så bra för att man lätt kan följa med i den spännande berättelsen och även hålla reda på personerna i boken. Läsarna är helt klart de viktigaste recensenterna!
Nyss kom den andra recensionen av ”Vitt och Kallt, sa Bonnie Katt”, återigen positivt! Den finns på bokbloggen Fru E:s böcker. Så här har Fru E skrivit:
En söt liten bok
Jag fick en sån rar förfrågan från Eva Ullerud om jag ville läsa någon av hennes böcker. Hon har skrivit en deckare och en barnbok och gett ut på egen hand. Jag är vanligtvis ganska restriktiv mot sådana förfrågningar, särskilt eftersom jag känner att jag redan har svårt att hinna med att läsa det jag själv hittat, men jag tackade ja till att läsa bilderboken Vitt och kallt, sa Bonnie Katt ändå. Det är något beundransvärt över människor som förverkligar sina (författar)drömmar!
Det är en riktigt söt liten historia med en genomtänkt idé. Texten är skriven på vers och med några få undantag är det en fin rytm när man läser (jag testade att läsa högt och det funkade mycket bra). Bilderna är enkla och ganska färgfattiga. i och för sig inte konstigt, berättelsen utspelar sig i en vinterträdgård. Bonnie Katt vaknar en morgon och blir alldeles förundrad när hon tittar ut genom fönstret:
Bonnie Katt bestämmer sig för att gå ut och se vad som har hänt. Trädgården är tom och ödslig. Var har alla tagit vägen? Bonnie Katt hittar sina vänner igelkotten, nyckelpigan, mörten med flera på de allra mest oväntade ställen. I alla fall om man är en katt.
Eva Ulleruds bilderbok Vitt och kallt, sa Bonnie Katt är en söt historia som säkert kan locka barn i bilderboksåldern till (hög)läsning!
Idag kom Bokparets recension av Bä, bä svarta får på deras bokblogg, den var positiv. Klart man får lust att skriva vidare när man läser så vänliga ord! Så här lyder deras kommentar.
156 sidor med en ganska finurlig intrig, många ”falska” spår och möjliga illgärningsmän/-kvinnor, fina skildringar av engelsk natur och sevärdheter, beskrivningar av både puböl och de rum i London där Winston Churchill höll till under kriget. Ibland lite väl många och detaljerade miljöbilder, kan jag tycka. En spirande kärlekshistoria och ett gammalt längegift par från Sverige på besök hos sonen i England därtill – god förströelse sammantaget.
Jag gillar illustrationen på baksidan, utförd av Catharina Ullerud, och rekommenderar boken som läsning under t ex en tågresa – eller varför inte som en lite spännande guide i London eller trakterna runt den lilla staden Edenbridge (som jag inte vet om den faktiskt existerar med det namnet).