Eva Ulleruds Skrivarlya

Slut på slantarna efter alla helger?
Eller – Nytt år, nya möjligheter och – givetvis – en ny hushållsbudget?
Oavsett vad; här kommer:

”Tankar om pengar” av Pär Dunge

   Allt folk vill ha av mig är pengar. Det är åtminstone så jag har upplevt det. Varje gång en person söker sig till mig så är det av ekonomiska skäl.

   Detta har fått mig att filosofera en del. Kan det vara så att människor i allmänhet alltid tänker på pengar. Deras kapitalistiska sida kanske helt har tagit över deras själsliv. Bortträngda är de intellektuella, kulturella och humanistiska värdena. Och kvar finns enbart en materiel längtan.

   Varför det har gått så här illa är svårt att säga. Möjligen är det genetiskt och fanns där redan från början. Tragiskt i så fall.

   Jag önskar det var annorlunda. Att medborgarna ägnade sig mer åt de sociala kontakterna istället för att underhålla sin egen girighet. Men så är det inte. Långt därifrån faktiskt. När en individ kommer fram till mig på gatan så vet man vad saken gäller. De vill ha sedlar i handen.

   Ingen bryr sig det minsta om mina känslor. Hur mycket längtar jag inte efter att få umgås. Det vore upplyftande att få höra besökarna berätta något. Om deras liv och händelser de varit med om. Glatt, roligt eller allvarsamt.

   Fast även om någon av dem började prata till mig så skulle jag inte kunna svara. Jag var ju trots allt ingen biologisk varelse utan bara en enkel bankomat i väggen.

En extrainsatt poängnovell av Pär Dunge!

Trots att Staffan numera fick betraktas som en äldre man tyckte han fortfarande att nyårsaftonen var magisk. Det hade han gjort ända sedan unga dagar.

Hans firande var traditionellt men stillsamt. Staffans hustru hade tragiskt gått bort ett par år tidigare och alltsedan dess tillbringade han alltid kvällen ensam. Inget eller ingen fick inkräkta på hans rutiner.

Staffan trodde absolut inte på något som var övernaturligt.För honom var det enbart naturlagarna som gällde. Fast just på nyårsaftonen genomfors han av en väldigt speciell känsla. En sorts pirrande som stegrades inför tolvslaget. Och det var bara då fenomenet uppstod. Aldrig på någon av de andra dagarna under året.

Kanske rörde det sig om en rent fysisk företeelse. Universum var komplicerat. Där skulle det kunna finnas en återkommande händelse som forskarna ännu inte kände till. Något som sammanföll med nyåret och som människokroppen då kunde uppfatta.

   Även detta års nyårsafton följde mönstret. Först lagade Staffan sin särskilda nyårsmat. Sedan läste han dikter som passade för helgen.

   När klockan så tickade mot midnatt infann sig den där starka och magiska känslan som var unik för just denna dag. Den som aldrig fanns annars.

   Påföljande förmiddag begav sig Staffan ut för att ta en frisk promenad. Nästan genast råkade han på sin granne Tore. Med sin vanliga artighet frågade Staffan hur nyårsaftonen hade varit.

   Grannen såg oförstående ut.

   – Men det är ju idag, sade Tore.

   – Nej, protesterade Staffan genast. Den trettionde var igår. Det kontrollerade jag noga.

   Nu var det Tores tur att komma med invändningar.

   – Det är visst idag. December har trettioen dagar.

   Så var det ju. Skamset fick Staffan erkänna sitt misstag.

   De avslutade samtalet varpå Staffan styrde stegen mot mataffären. Där köpte han ingredienserna till sin nyårsmeny igen.

   Kvällen blev till stora delar en upprepning av den föregående. Staffan tillredde och åt sin mat. Dikterna fick en ny genomläsning och när visarna rörde sig mot tolv kom den åter över honom. Denna för nyårsaftonen helt unika och magiska känsla som aldrig fanns annars. 

Pär har levererat två julnoveller i år, tack för denna fina julgåva! Här kommer den första av dem:

På radion var det någon som sjöng strofen ”Nu är det jul igen. Mycket passande tyckte Rickard och nynnade med. Den stora högtiden var bara ett par dagar bort och han höll som bäst på med några små förberedelser.

   En stor sak återstod också att ordna. Eftersom det fanns något som Rickard verkligen längtade efter så skulle han själv ta och skaffa sig den presenten. Ingen annan skulle kunna göra det åt honom.

   Det var inget föremål som Rickard önskade sig. Istället rörde det sig om en företeelse han ville slippa. Nämligen umgänget med sin arbetskollega Arvid. Till råga på allt bodde de på promenadavstånd från varandra. Denna omständighet hade lett till täta, och av Rickard oönskade, sociala kontakter.

   Arvids personlighet var direkt motbjudande. En blandning av egoism, retsamhet och verbal dominans. På arbetsplatsen hade han för vana att vara nedsättande mot Rickard inför de andra.

   Med tiden växte Rickards obehag. Vilken befrielse det skulle vara att få slippa Arvid helt och hållet. I fantasin började han se bilder av en kniv som stöttes in i dennes kropp. Och hade det inte varit för risken att åka fast så skulle han nog redan ha gjort verklighet av dessa.

   Fast möjligheten att agera fanns kanske ändå. Om han tog ett vapen som ingen sett hos honom så skulle det inte kunna spåras. Arvids eget hem var en i sammanhanget bra brottsplats. Dit kunde vem som helst komma. Dessutom var det ingen som kände till motivet. Rickard hade hållit skenet uppe och inte röjt sina känslor för någon.

   Ett plötsligt fynd på en loppmarknad fick honom att bestämma sig. Där låg en lång och vass kökskniv. Perfekt för ändamålet. Köpet skedde kontant och sedan gömde Rickard undan tingesten ett par veckor. Detta för att försäljaren skulle hinna glömma deras korta möte.

   Mitt i julruschen var det dags att skrida till verket. Omsluten av mörkret smög Rickard ut med kniven innanför jackan. Man förtjänar de presenter man får, tänkte han.

   För att undvika olyckliga möten tog Rickard vägen genom skogen. Som ett sätt att hålla moralen uppe lyssnade han på radio i hörlurar. Detta visade sig vara ett dåligt beslut. Stigen korsade en järnväg och till följd av musiken i öronen hörde han inte tåget. Plötsligt small det till och han blev totalt överkörd. Hade Rickard inte redan förlorat medvetandet så kanske han hade nynnat: ”Nu är det hjul igen, och nu är det hjul igen…”.

   Det hade varit passande.