Jag har läst Laura Popas barnbok ”Berättelser om den musikaliska naturen”, utgiven i år på Adagio Förlag.
Det är en sagobok med sex sagor som utspelar sig bland djur och natur och som är illustrerad på varje sida av författaren. Det är svävande, vackra bilder i färg som på ett fint sätt ackompanjerar sagorna. Den första sagan, Solrosens dröm, handlar om en solros som önskar att hon kunnat spela violin och vars dröm går i uppfyllelse. Sedan följer ”Det fåfänga äppelträdet”, ”Tårpilarnas hemlighet”, ”Solarnas resa”, ”Den musikaliska trädgården” och ”De magiska ballongerna”. I många av sagorna är också barn med. Alla sagorna efterlämnar en positiv känsla och boken som helhet ger en tro på att drömmar kan bli sanna, något som såväl barn som vuxna kan behöva.
Sagorna skulle i de flesta fall kunna utspela sig nu lika väl som för hundra eller tvåhundra år sedan, utöver förekomsten av en bil i en av dem är de obundna i tiden. Det som gör mig fascinerad är en känsla som håller i sig genom hela boken och bara blir starkare: Laura Popa har en egen, högst personlig och finstämd, stil och för mig känns det som att läsa sagor av den stora HC Andersen.
Berättelser om en musikaliska naturen