Även Agatha

Som jag säkert nämnt går jag flera universitetsutbildningar i skrivande samtidigt i höst. Närmare bestämt fyra. Det bara blev så och det är trevligt om än hektiskt.

Nu ska det skrivas uppsatser till tre av dem och då måste man ha böcker, referenslitteratur. Till en av dem skriver jag om fokalisering, ur vems fokus man får boken berättad för sig. Intressant inte minst när det gäller deckare: kan man läsa en deckare där mördaren är berättare och fokalisator utan att han avslöjar sig? Det kan man och ett välkänt exempel är Agatha Christies The murder of Roger Ackroyd eller Dolken från Tunis, som den heter på svenska. Detta har jag valt att skriva om i en av uppsatserna. Jag valde den som ingår i ”Kriminalromanen: tradition och förnyelse”. Hade ju inte platsat lika bra i ”Bilderboken” eller ”Barn och ungdomslitteraturen”.

Så då läser man. Jag började med att läsa om boken och jag har beställt olika ”vetares” böcker att referera till men jag vill ju också höra vad Agatha själv har att säga så jag lånade hennes självbiografi.

Agatha Christie

Jag ber er nu vänligen observera att jag ska skriva en uppsats. Ni ser vad det är jag håller på att skriva? Precis: ett blogginlägg.

Och nu ska jag citera Mrs Christie, första sidan i inledningen:

”Jag borde börja på en ny detektivroman, men med en författares osvikliga böjelse att skriva vad som helst utom det han måste, känner jag helt oväntat lusten att skriva min självbiografi. Det har sagts att denna lusten hemsöker alla förr eller senare. Den har nu plötsligt hemsökt mig.”

Även Agatha alltså … Men man kan ju se det så här: tänkt så mycket som inte blivit gjort om inte författare haft denna märkliga drift? Agathas självbiografi, säkerligen många författares noveller och dikter och, som ni märker, även detta blogginlägg.