Med varje manus som är klart att gå till ett eller flera förlag ska skickas ett följebrev. Först lättnaden och glädjen när manus är klart. Sen våndan över följebrevet. Många gånger har jag hört att det behöver inte vara långt eller att det har ingen betydelse om det är bra eller ej det enda som har betydelse är manus. Ändå känns följebrevet nästan lika viktigt som manus.
Kanske beror det på mina erfarenheter när jag läst arbetsplatsansökningar och sållat bland hundra människor jag inte känt mer än genom deras egna ord? De har inte sökt jobb som författare utan som exempelvis orderregistrerare men orden de skrev har ändå varit viktiga. Naturligtvis har jag inte gått på deras svenska. Jag skrev ner utbildningar och kompetenser, jag ringde referenser på dem som var mest tänkbara. Varit oerhört noggrann med att vara rättvis. Men någonstans gjorde orden skillnad. De kunde göra att ett brev blev läst en extra gång, att ett namn fastnade i huvudet, kanske rentav att jag sökte positiva omdömen. Så hur skulle jag nu kunna tro att det kvittar vad jag skriver i följebreven?
Det börjar alltid på samma sätt. Ett tomt papper och bara två meningar vill halka ner på det.
Texten får ligga till sig. Kanske tillkommer något.
Sen, som genom magi, fylls plötsligt hela sidan och en sida till!
Men jag vet att följebrevet ska vara kort. Precis som jag suckade över arbetssökande som skrivit romaner sitter någon och suckar över mitt långa brev om jag skickar det. Så jag stryker. Låter vila. Stryker (lägger till lite). Låter vila.
När det äntligen går iväg är jag jättenöjd! Tills jag läser igen och hittar ett stavfel eller (ve och fasa) att brevet är adresserat till ett förlag men gått till ett annat.
Efter några månader kommer svaret. ”Vi har läst ditt manus men beslutat oss för att tacka nej till utgivning. Du är välkommen att sända nya manus till oss.” Ja, jo, inte mycket att säga om det. Fick ett sånt nyss. Undrar om det nån gång står ”Skicka inte fler till oss”? Det vore ruskigt!
Ibland kommer ”Tack för ditt manus. Vi vill gärna ge ut det.”
Tills dess övar jag vidare på följebrev. Jag tror ändå de har betydelse.