Vi som älskade och hatade så är avslutningen på Mari Åbergs trilogi om Hanna och Göran, som vi tidigare fått möta i varsin bok Och kvar stod en röd resväska respektive Löftet. Nu får de möta varandra.
vi som älskade och hatade så
I bokens början, när de precis träffats, avstår Göran från en tur i berg- och dalbanan men istället väntar ett helt livs berg- och dalbana på honom och Hanna, skildrat realistiskt och med stor ömhet av Mari Åberg. Hur fel vi människor kan göra mot varandra, hur vi kan såra och skada dem vi älskar mest men också gång på gång förlåta. Längtan och väntan hör till de känslor som gestaltas ofta.
Berättelsen har många tidsmarkörer. När den börjar befinner vi oss i Stockholm på 1940-talet, Nalen och Gröna Lund besöks. Göran läser på Hermods och i den lilla lägenheten bjuds fler vänner än vad som borde få rum på pytt i panna med öl och snaps. Jag ser många foton ur de egna familjealbumen framför mig, just så. Berättelsen spänner över många år och paret hinner också flytta till flera platser i landet. Det blir en intressant resa även rent tidsmässigt och geografiskt, även om den psykologiska resan naturligtvis är bokens kärna.
De två tidigare delarna i trilogin är skickligt återberättade. De kommer inte rakt av, i bokens början, utan successivt på ett naturligt sätt. Det gör att man mycket väl kan läsa denna bok fristående.
Den kan leda till sträckläsning. Dels för att man naturligtvis vill veta vad som händer sen, dels för att den har föredömligt korta kapital och luftig disposition som gör det svårt att inte vända blad och fortsätta.
När boken slutar får jag en tår i ögonvrån och inser att det är för att berättelsens gestalter blivit så levande för mig.
och kvar stod en röd resväska
Löftet