Naturligtvis var det inte Kristers fel. Oftast brukade det heller inte vara han som orsakat trasslet. Ändå var det vanligen han som i egenskap av initiativtagare fick skulden för debaclet.
Krister och Lenas äktenskap var egentligen lyckat. Vardagen fungerade bra. Fast när det kom till semesterturer så brukade oturen vara framme. I all välmening ville Krister pigga upp deras tillvaro med små rekreationsresor. Entusiastiskt pratade han sig varm om dem och fick Lenas, kanske något svalare, godkännande. Utfallet av Kristers planer blev absolut inte vad han förväntat sig. Snarare tvärt om. När de åkte till fjällen för att åka skidor bröt Lena benet i backen. Och under en vistelse vid medelhavet drabbades hon av magsjuka. Inget av detta var något som Krister kunde lastas för. Fast å andra sidan hade inget hänt om han inte insisterat på att de skulle ge sig iväg. Katastrofresorna var alla hans idé.
Men skam den som ger sig. Det perfekta uppslaget kom när Krister hörde Jussi Björling sjunga ”Till havs” på radion. Självklart skulle de åka på en kryssning. Så nu var de i terminalen vid Östersjön och ingenting kunde gå fel. Det skulle i så fall vara vädret. En ordentlig storm tycktes vara på gång. Fast det var nog ingen fara. Färjan, som hette Estonia, verkade vara ett stabilt fartyg.
Och det som sedan hände var faktiskt inte Kristers fel.