Sven matade fåglar på gården

Nu är min dikt klar, läxan vi har till imorgon. Den har en sensmoral, eller kanske flera. Inspirationen skulle komma från något poetiskt grepp Szymborska använder eller från en specifik dikt av henne eller av Tranströmer. Jag valde ett eller kanske två poetiska grepp. Någon annan än poeten skildras inifrån; identifikation i första person singularis. Men först och främst valde jag att berätta om en tanke. Det är ju poesi och inte matematik. Om ca en vecka är det respons.

Sven matade fåglar på gården

Sven matade fåglar på gården,

det är vad han orkar med.

Det är svält i Sudan, kris inom vården

och Syrier ropar på fred.

På Sumatra mänskor i askan falla,

i Japan de dränks av en våg,

björnar torteras för sin galla,

delfinernas blodbad vi såg.

Mörkt. Kallt. Kroppen skakar.

Orkar inte mer. Blundar. Skakar. Håller fast.

                             Minns. Böjer min nacke, rättar min dräkt. Stolthet.

Springer, svävar. Sjunger för min kvinna.

Jag ville sjunga!

Varför?

Oack.

Detta är mitt,

jag är född här. Mina träd,

min värld.  Jag hoppade här när jag var liten.

Hoppade, lekte, mamma och pappa kom med mat.

Söt. Mamma smakade söt. Varm. Söt och varm. Varm. Mätt.

Mörkt och kallt. Vitt och kallt. Kroppen skakar.

Håller fast i grenen.

Isnatt.

Nu tänds ljuset.

Han kommer ut. Går till Stället.

Orkar inte. Måste orka. Släppa grenen. Hoppa.

Sven matade fåglar på gården,

han räddade ett liv idag.

Jag läst och jag hört och jag är emot våldet

men – hur många räddade jag?