16/1 skrev jag i bloggen om de två stipendieansökningar jag precis sänt in till Längmanska Kulturfonden.

Vilken lycka – Längmanska Kulturfonden har beviljat den ena ansökan! Den avser tryckning av ett verk.

Facklitteratur denna gång. Inom ekonomi, som ju är vad jag ägnat de senaste fyrtio åren åt.

Nu gäller det att finna tid att skriva boken också. Håller tummarna för att hjälp ska dyka upp även där. Jag har två och ett halvt år på mig att använda stipendiet men så länge vill jag förstås inte vänta. Det finns studerande ungdomar som behöver boken, det vet jag.

Stort tack Längmanska Kulturfonden för att ni möjliggör detta!

Det finns ingen bevarad bild av Erik Johan Längman. Istället har man gjort en fritt påhittad byst:

Längmanska Kulturfonden – om stiftelsen

Stiftelsen Längmanska kulturfonden grundar sig på ett kapital testamenterat 1859 av den finländske trävaruhandlaren Erik Johan Längman. Utdelning ur fonden ägde rum första gången 1919. Stiftelsens ordförande är universitetskanslern. Övriga ledamöter i styrelsen utses av olika akademier och statliga institutioner.

var en av sågverksindustrins pionjärer i Finland. Vid sin död 1863 efterlämnade han en stor förmögenhet som han testamenterade till Finlands och Sveriges ”alla stånd och folkklasser”. Av förmögenheten fick Finland en tredjedel och Sverige två tredjedelar.

Erik Johan Längman

Längman föddes i Borgå 1799. Faderlös vid 11 års ålder började han sin bana som bodbetjänt i hemstaden. 1820 flyttade han till Helsingfors där han tre år senare etablerade sig som köpman och bedrev handel både inrikes och utrikes. Men verksamheten slutade snabbt med två konkurser. 1835 hade han åter kommit på fötter och köpte tillsammans med en kompanjon Varkaus bruk i Kuopio län. Avsikten var att framställa järn men den sjömalm som togs upp hade inte tillräckligt god kvalitet.

I stället inriktade Längman sina ansträngningar på ett vattendrivet sågverk i Ummeljoki som också ingick i brukets ägor. Det blev upptakten till hans engagemang inom sågverksrörelsen. Inom kort ägde han ett 20-tal sågar med tillhörande skogsområden runt om i Finland. Till den framgång han skördade bidrog hans stora insatser för att skapa långa och sammanhängande flottningsleder, på vilka stockarna kunde föras till sågverken även från mycket avlägsna skogar. Dessa borde helst ligga så nära kusten som möjligt för vidare befordran till segelfartyg destinerade till England, dit en stor del av virket exporterades.

Som brukspatron i Varkaus

gav Längman uttryck åt sitt intresse för folkbildning. Han bekostade en skolmästare som undervisade cirka 50-60 elever. Undervisningen skedde på söndagar eftersom veckans övriga dagar var arbetsdagar.

1847 gjorde han tillsammans med publicisten och politikern Johan Vilhelm Snellman en betydelsefull studieresa till Tyskland och England för att undersöka möjligheten att finna avsättning för de finländska skogsprodukterna. Statsmakterna i Finland hade dittills ställt sig tveksamma eller direkt avvisande till sågindustrin.

Vid slutet av 1850-talet avvecklade Längman sina skogsaffärer och flyttade till London. 1860 grundade han en textilfabrik i Malmö med lump som råvara. Till Finland återvände han 1863, lockad av de politiska och ekonomiska reformer som genomförts under Alexander II. Men han fick inte vara med om denna, som det syntes, lovande utveckling, ty samma år avled han på ett hotell i Helsingfors.

Sitt testamente

hade han skrivit i London 1859. Utan familj kunde han donera hela sin förmögenhet till de båda länderna, med undantag för mindre belopp åt dem som stått honom närmast. Donationen uppgick till 320 000 silverrubler, vilket 1998 uppskattades till minst 150 miljoner dåvarande finska mark, eller omkring 200 miljoner svenska kronor, ett för sin tid enormt belopp.

---