Staden på andra sidan – Kompassen

Jag har haft nöjet att läsa och recensera Kim M Kimselius senaste bok Staden på andra sidan – Kompassen som kommer ut i dagarna på Roslagstext. Eftersom jag älskar fantasy gör jag det gärna.

staden på andra sidan kompassen

Huvudkaraktärerna i berättelsen är två barn, Markus och Matilda, som finner en märklig bubbla i en grotta och genom den kommer till en främmande värld. Sedan börjar det hända saker. Jag ska inte avslöja vilka men spänningen stegras gradvis och jag kan säga att när jag var mitt i boken var det så spännande att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Jag kan tänka mig hur det då känns för en tioåring. Riktigt, riktigt bra skrivet med andra ord.

I Staden på andra sidan – Kompassen har Kim M Kimselius skapat en underbar fantasivärld med djur, trollkarlar och mycket annat. Och en gammal berättelse som börjar nystas upp …

Speciellt älskade jag gestaltningen av råttan, som inte egentligen … , nej jag ska inte säga mer. Det kan bero på att råttor tillhör mina favoritdjur eftersom de är både kloka och tillgivna.

Slutet var överraskande. Jag väntar med spänning på del två!

Ett utdrag ur bokens början:

Markus vände sig om och såg på Matilda. Hon stod förstummad och tittade på den vackert skimrande bubblan. Utan att han tänkte sig för, sträckte Markus fram handen och fattades hennes. Hon protesterade inte.
”Vad är det där?” frågade hon och lät nästan andäktig i tonen.
Markus förstod henne, det var en mäktig och samtidigt skrämmande känsla, att stå framför den skimrande bubblan. Om han tog på den kanske den sprack? Det brukade såpbubblor göra. Kanske skulle det välla spindlar ur den? Kanske hade de hittat en ny djurart?
”Vi måste se efter!” sa Matilda och sträckte fram handen mot bubblan.
Markus drog henne bakåt och hejdade henne.
”Nej, vi vet inte vad som händer om vi rör den. Kanske den exploderar och miljontals spindlar krälar ut.”
Markus var inte speciellt förtjust i spindlar, han var inte modig över huvud taget. Ändå fanns det en iver inom honom att upptäcka nya saker och ting.
Kompassen pirrade intensivt, som om den plötsligt blev mycket glad, vilket gjorde Markus rädd. Sedan fylldes han av ett oväntat mod. Det var en märklig känsla som han aldrig tidigare hade upplevt. Han kände sig oövervinnlig, odödlig, som om han var stor och stark och kunde korsa oceaner bara genom att gå på vattenytan.
Matilda märkte tydligen förändringen, för hon såg på honom och sa:
”Vad hände?”
Markus log brett och leendet var det härligaste han hade känt på länge. Det var äkta och ren glädje som fyllde hans bröst. Han var inte rädd för något längre.
Kompassen pirrade allt starkare i fickan. Han tog upp kompassen och höll den i sin hand. Nålen pekade stadigt mot den skimrande bubblan. Plötsligt började nålen vibrera. En flämtning från Matilda fick Markus att lyfta blicken och se på henne.
Hon stirrade med uppspärrade ögon mot bubblan, som växte sig allt större och närmade sig dem,, snart skulle den omsluta dem helt och hållet. Om de inte gav sig av ut ur grottan genast skulle det vara för sent, den stora bubblan skulle spärra vägen för dem.
”Vad gör vi?” ropade Matilda. Hon såg blek ut och inte lika självsäker som tidigare.
Då fattade Markus ett för honom mycket ovanligt beslut. Kanske skulle han ångra sig, kanske inte, men just nu var det som om det inte längre var han som bestämde, det var kompassen…