Jag stod i kön i ICA-butiken härom dagen när en dam frågade expediten om de hade solskyddsfaktor. Javisst, sa flickan, och visade hyllan med solskyddsmedel. Antar att det är som man börjar bli gammal när dels reagerar över vad som nu verkar vara allmänt språk(miss)bruk. Men herregud människa, du kan inte köpa en ”faktor”, du köper ett solskyddsmedel och det har en solskyddsfaktor. Faktorn berättar hur många gånger längre man kan vistas i solen. När slutade detta vara allmän kunskap och när slutade folk köpa medlet och övergick till att bara köpa faktorn?
När jag ändå är inne på ämnet så var det ju detta med student också. Välkommen på min student. För kunde man välkomna folk till sin studentfest men inte till sin student. Äger den unga människan en annan ung människa, en student, eller hur hänger det ihop? Student är en person, en människa, en individ. Inte ett evenemang. Ser dock att modernt språkbruk har börjat dras åt att student blir synonymt med studentexamen. Är detta följden av att själva examen försvann?
Spekulerar lite över orsaken till varför dessa ord ändrats. Student är kortare än studentexamen, studentfest eller vad man nu velat säga. OK, förkortning, det förstås jag. Men solskyddsfaktor då? Det är inte enklare eller kortare. Kan det vara så att folk helt enkelt inte förstår vad det är?
Jaja, det finns säkert ord i mitt språk som generationen innan tyckte var missbrukade. Fördelen med att språket ändras är ju uppenbar; vi slipper skriva böcker i runskrift.
2 kommentarer till Det där med ord och ålder