Research kan ge spännande vändningar

När det kommer en ledig stund skriver jag på min roman om Lauritz, min svärfars, upplevelser under kriget i motståndsrörelsen, som flykting, som ung soldat, som invandrare. Medan jag skriver dyker både små och stora frågetecken upp. Eftersom det är en faktabaserad roman behöver naturligtvis fakta stämmas av. Samtidigt är det en roman, det kräver gestaltning och fantasi. Bara fakta och de minnen som finns kvar efter 73 år räcker inte (även om jag är grymt imponerad över hur mycket han minns).

Det leder till två situationer. Dels den där man verkligen behöver söka fakta, dels den där jag har svårt att ta mig bort från fakta och gestalta. (Hade han keps eller öronlappsmössa? Vad hette de andra killarna han flydde tillsammans med?). Sopa bort den lilla gubben som sitter på axeln och kräver att allt ska vara kollat, säger min handledare. Och så är det ju, det inser jag också, men lätt är det inte. Dock kom jag en bra bit på väg i helgen, efter vår senaste campusvecka. Sju sidor blev fjorton när jag lyckades lura bort mina krav. Tror och hoppas att jag ska klara av att fortsätta på den vägen. Herregud, jag kan ju inte låta killen gå naken över gränsen mitt i vintern bara för att jag inte vet vad han hade på sig! Nu överdrev jag. Jag har tagit reda på vad han hade på sig. Förstår ni vad jag menar?

Men sen finns det alltså den andra situationen: fakta som verkligen behövs. Och där är det riktigt spännande! Lauritz flydde från Norge jag började undra var han förhördes, var fanns landsfiskalen? Sökte på internet, hittade så småningom ett museum, ingen mailadress men ett telefonnummer, fick tag i en man mitt på blanka söndagen. Jo, jag kunde ju komma dit. Mja, det är ju en bra bit från Skåne. Det hela slutade i alla fall med att han skulle kolla och ringde tillbaka till mig efter en stund. Han hade gått över till muséet och bläddrat igenom de gamla pappren (finns bara på papper, inte på data) och hittat exakt när, var och av vem Lauritz blev förhörd för 73 år sedan och fick sitt tillfälliga flyktingvisum!

Nu börjar man ju undra vad som stod i förhörsprotokollet, eller hur? Mannen gav mig Lauritz registreringsnummer och jag mailade till Värmlands Länsarkiv i söndags kväll. Igår kväll låg det ett brev i brevlådan – med kopia av förhörsprotokollet! Det känns så märkligt att läsa detta hemligstämplade dokument som innehöll flera överraskningar.

Nästa steg (utöver att visa det för Lauritz och att skriva vidare) är att se om vi kan åka till muséet och jag har också planer på att söka efter nästa förhörsdokument. Norska legationen i Sverige tog emot och förhörde alla som kom hit. Jag skulle tro att han vågade berätta mer för dem än för landsfiskalen. Men lämnar Norge ut de dokumenten och hur gör man? Återstår att se!