Om att vara flykting, förr och nu, och om att ha privilegiet att kunna hjälpa

Idag är det trettondag jul. Heliga tre konungars dag, kallades den förr. Den dagen när de tre vise männen nådde fram till det nyfödda barnet med sina gåvor.

Jag kämpar på med boken om andra världskriget, att komma som flykting, och önskar att julen sträckte sig minst till påska (eller i alla fall ledigheten). Jag lever nästan deras liv, sorg och glädje, 1943. Tar en liten paus och kollar mailen. Skrollar ner, ”Du har fått en gåva”. Vad är det? Från Torsten Larsson, projektledare för många skrivsamarbeten.

Öppnar och ser en vacker julgranskula, en röd jordglob med en vit jord, i rött satinband.

Du har fått en gåva

Under står det:

Du har nu skänkt mat och värme till någon i Syrien tack vare din medverkan i NATTEN.

1 x katastrofhjälp till människor på flykt

Den kan bli vinterfiltar och mat i Syrien, eller karastrofhjälp som vatten, skydd eller sjukvård längs hela flyktvägen.

Röda Korset

Det gör mig så innerligt lycklig!

Julen 2014 var vi en grupp författare och en illustratör som, under ledning av Torsten Larsson, skapade en julkalender på internet. Varje dag lades ett nytt kapitel upp och de utgjorde tillsammans en hel bok. En bok om fyra flickor som gjorde skillnad, som fick människor från olika länder att samarbeta och som räddade ett ensamt flyktingbarn mitt i julstressen. Natten döpte vi berättelsen till för den utspelar sig till stor del under en natt i Stockholm. Julen 2015 gjorde Torsten en e-bok av berättelsen och vi var alla överens om att eventuellt överskott skulle gå till bistånd.

Natten – en julberättelse i 24 delar

Det är inte några jättebelopp, inte ännu, men det viktiga är att kunna hjälpa till. Det är ett privilegium. Och att kunna samarbeta som författare runt hjälp till de som behöver det.  Jag får känslan av att författare gärna gör det. Jag har tidigare blivit inbjuden och deltagit i tre projekt. Staffetskrivning med Författarförbundet av en barnbok till musikhjälpen, text och bild till en bok för barn i Gazaremsan genom Tamerinstitutet och deltagande i novellantologin Bakom Masken där 10.000 av författarnas ersättning skänktes till Läkare utan gränser. Jag förstår ju att den som livnär sig som författare inte kan ge bort hela sin lön, vem kan det. Men visst är det väl ändå något speciellt, detta med författandet? Fyra projekt på ett par år.

Nu ska jag fortsätta skriva om Lauritz, som också fick hjälp som flykting. Då, 1943. Han är snart nittio år men minns fortfarande all snällhet och värme som strömmade emot honom, då när han var sexton och ensamkommande flyktingbarn.

Jag har fått en gåva och den var att få ge en gåva. Precis som det ska vara i jultider, precis som det alltid ska vara.