Söndag och dags för en ny poängnovell av pseudonymen Pär Dunge:
Med nöjda steg vandrade djävulen längs skogsvägen. Besöket i den lilla orten hade blivit lyckat. Allt hade avlöpt enligt plan och han hade bokstavligen ställt till med en hel del jävulskap. Nu rörde djävulen sig i riktning mot grannbyn. Men då han kom fram till forsen så uppstod ett praktiskt problem. Det fanns ingen bro att ta sig över på.
Efter att ha sett sig omkring fann djävulen på en lösning. Ett stenkast uppåt stranden låg en gammal eka. Den tillhörde naturligtvis någon annan men det var inget han brydde sig om. Snarare var det så att en stöld gjorde saken ännu bättre. Tanken på att ägaren skulle komma dit och finna en tom båtplats tilltalade honom.
Förväntansfullt stegade djävulen fram till den lilla trä konstruktionen. Som tur var så saknade den låsanordning och han kunde därför med lätthet skjuta ut farkosten i vattnet. Vigt som en tonåring hoppade djävulen över relingen, satte sig till rätta och började entusiastiskt att ro.
På andra sidan floden befann sig de båda gubbarna Örjan och Vilmer. De stod och småpratade lite vänskapligt när Örjan plötsligt avbröt sig och undrade:
– Är inte det där Anderssons eka?
Hans kamrat fokuserade blicken.
– Jo, det har du rätt i. Men vem är det som sitter i den?
Trots att Örjan synade mannen noga så kände han inte igen honom.
– Ingen aning. Fast han har ju valt helt fel väg och kommer därmed att driva rakt på grundet. Det här ser inte bra ut.
Knappt hade han hunnit säga detta förrän scenariot blev verklighet. Strömmen förde båten mot de vassa undervattens stenarna. Ett högt brak hördes samtidigt som en kraftig krängning gjorde att passageraren föll ur.
– Skorven sjunker! utropade Vilmer.
Vart tog främlingen vägen? Allt de kunde se var flytande träbitar från vraket. Inget mer.
– Det är nog kört för hans del, svarade Örjan. Vem det än var så befarar jag att han lämnat det jordiska och är i himlen nu.
De båda herrarna tittade dystert ut över de kalla vågorna.