Jag tittar i studenttidningen Lundagård och finner ett lockande reportage: Lunds kusliga platser. Läser om två av dem, som ger kalla kårar.
Flackarps Kyrkogård har jag inte hört talas om tidigare. Däremot Sankt Lars mentalsjukhus, en ruskig inrättning på 1800 talet och i vart fall första halvan av 1900 talet. Stället finns kvar men med lite annorlunda stuk idag. Här har både konstnärer och poeter varit intagna. Flackarps Kyrkogård hörde till sjukhuset. Patienterna som dog här var nämligen inte välkomna till stadens kyrkogårdar utan begravdes här utan att ens få sitt namn på graven, bara en pinne med nummer. Över 2000 begravdes i massgravar här 1895-1951.
På vägen till skolan går jag förbi Kulturanatomen på Biskopsgatan. Här brukade man göra offentliga obduktioner på den gamla goda tiden. Sen spred man ut delarna på golvet i källarvåningen och när man var helt klar med anatomistudierna så spolade man helt enkelt ner resterna i brunnarna under huset. Ännu en sorglig begravningsplats. Där vilar de än idag och enligt Lundagård stiger vissa sena kvällar en unken stank upp i källarsalarna.
Lundagård är för övrigt Sveriges äldsta studenttidning, passar ju utmärkt när man är en något äldre student än genomsnittet. Den finns även på internet men jag fick pappersupplagan. Det är bra för en annan artikel upplyser om att man lär sig bättre om man läser böcker eller tidningar än om man söker information på internet. Viss upprättning för biblioteken således. Bra! Det habila minnet gör att man minns bättre om man plockar och sorterar pappren med händerna.