Vi gick genom en solig och vacker kyrkogård i Malmö igår, dottern och jag. Mer som en park. Det var närmaste vägen och det var så fridfullt vid ån. Jag kan aldrig låta bli att titta på gravarna, läsa namnen, försöka gissa vilka människorna var som ryms bakom de korta orden.
Men vid denna grav läste jag inte på stenen. Det var bänken som talade till mig. Se så vackert, vilken kärlek, vilken ensamhet. Eller kanske inte ensamhet, kanske en egen funnen ny gemenskap. i väntan på att ses igen.
En gammal grav på en kyrkogård i Malmö
Vem har suttit på bänken, väntat, talat tyst med sin älskade under stenen? En liten, väl vårdad trädgård, en sista gemensam plats att vara på. Utan att kunna nå annat än med tanken.
Jag hoppas att de är tillsammans igen nu.
Och sedan undrar fantastikdelen i min hjärna vem som senast öppnade grinden och gick ut …