Från BUS-minglet 16/5 med rapport från barnboksmässan i Bologna fick jag med mig tidningen ”Tecknaren” nr 1 2013. ”The Illustrator” heter detta nummer, eftersom det är på engelska pga barnboksmässan. Det är Svenska Tecknare, Illustratörer & Grafiska Formgivare som ger ut den.
På sid 16-17 hittar jag den intressanta artikeln ”How to design a Child”. Den är illustrerad med massor av olika tolkningar av barn på mittuppslaget. Här finns allt från Putte i Blåbärsskogen till de allra nyaste barnen.
Alfons t.ex.. Jag kunde aldrig riktigt med honom när jag var yngre, nu inser jag att det säkert inte är riktigt comme il faût att inte älska Alfons men på den tiden tyckte jag så, han är ju så ful…Nu finns det många som är ännu fulare fast nu vågar jag inte säga vilka det är. Förlåt. ”Ful” säger kanske vän av ordning, vadå ”ful”? Måste barn vara vackra? Nej, jag menar inte så men vissa bilder ger mig ett djup hos figurerna, andra gör det inte. Vissa figurer verkar ha en själ, andra känns platta.
När jag ser på alla bilderna inser jag hur mycket det går att utveckla sig och sin bildkonst. Att det finns ett mode inom konsten är ju inte någon nyhet men jag inser också att allt inte passar alla, hur viktigt det är att alla illustratörer får finnas parallellt och göra sina tolkningar och hur viktigt det är att läsare och åskådare får välja vad som passar just dem.
På 70 talet blev det modernt med verklighetsbaserade barnböcker. Barnen skulle bo i höghus i förorterna och gärna ha frånskilda föräldrar som bråkade. Sagor, fantasi och lycka var fullständigt omodernt, nästintill förbjudet. Jag minns det så väl och hur det slog igenom överallt, adventskalendern till och med. Det var en ganska trist värld tyckte jag, som var glad att jag fått fantasi från 50-60 talet med mig. Det är så synd när alla drar åt samma håll.
Men hur ska jag kunna få mina figurer lika levande som många av de som finns nu? Där är lite att jobba med!