Det känns overkligt att läsa reportaget av Kim Wadström i majnumret av Kupé om ”Svenska-krisen” om barnens skrivande. En fjärdedel av alla svenska barn går ut skolan utan att ha godkänt i svenska. Jaha, tänker man. Grundskolebarn från andra länder förstås. Kanske inte kan svenska men kan andra språk. Nänä, det är inte alls det.
Här är det högskolestudenter som skriver så otroligt dåligt att det ibland inte går att fatta ett ord! Det är inte barn med dyslexi, det är inte barn med utländsk bakgrund. Det är helt vanliga svenska elever med svenska föräldrar.
Skrämmande framtidsvisioner! Jag läser vidare på SULFs hemsida ”Sveriges Universitetslärarförbund”.
Eleverna vet inte längre att en mening börjar med versal och slutar med punkt. De kan inte skilja på olika tempus. De blandar ihop subjekt och objekt. De kan skriva en hel, lång text utan en enda stor bokstav. De plottrar ut orden och det händer att de bara skriver korta ord med pilar mellan. De har helt enkelt tappar förmågan att skriva och barnens skrivande har i vissa fall helt upplösts.
Vad är orsaken till detta? Det låter i mina öron som om det kan vara bristande läsning av vanliga böcker. Vad beror då det på? Kanske att allt ska gå så snabbt, i synnerhet om man är ung. Umgås med ett par kompisar + ha kontakt med ett stort antal ytterligare via dator och mobil + ständigt och fåordigt rapportera vad man pysslar med i sociala medier + kanske spela lite spel och se filmer samtidigt. Det finns väl snart ingen ung person kvar som kan göra en enda sak koncentrerat, med dator och mobil stängd? Hur lätt är det då att ta till sig språknyanser i en bok?
Statistiken visar också en tänkbar orsak; på 1980 talet läste 80% av alla föräldrar högt för sina barn. Idag är det bara 35%.
Hur kommer det då att bli på författarfronten framöver? Så länge de gamla böckerna finns kvar kan man ju läsa dem förstås. Men nya böcker; blir det lösa ord med pilar mellan? Kommer jag att kunna läsa dem när jag är pensionär eller blir det lika svårtolkat som runor?