När man var liten lärde man sig saker i en rasande hastighet, att gå till exempel. Sen gick man raskt vidare utan att fundera så mycket över det, lärde sig nytt och nytt och nytt. Ibland känns det som om den tiden är förbi. Nu lär man sig inte lika lekande lätt längre.
Men idag funderar jag på om man inte fortsätter lära på samma sätt, utan att egentligen reflektera över det? Inte i samma hastighet kanske, men livet håller ju inte heller samma hastighet när man är 60 som när man är 6 år. Då var en dag en tvåtusendel av ett liv, nu är en dag bara en tjugoentusendel av ett liv. Klart att dagarna går fortare och att man hinner mindre på dem!
Det som startade dagens reflektion var detta med hemsidor och reklam och facebook. Jag tycker inte att jag kan särskilt mycket och förundras hela tiden över alla kollegor på FB och deras kunskaper. Framför allt i författargrupperna, där det alltid finns många som både kan och som gärna hjälper till med svar på frågor. Jämfört med dem kan jag känna mig som novis. Samtidigt visar statistiken på min sida att det går rätt så bra.
Men den verkliga eftertanken kom på grund av mitt arbete. Företaget har en hemsida och en FB sida som inte en kotte begriper sig på och som därför är utlagda på konsultföretag. Inte en kotte? Jo! Kanske jag inte hinner (är ju anställd för ledningssystem och ekonomichefande), kanske jag inte vill, kanske inte konsulterna släpper taget. Men jag kan! Och helt plötsligt känner jag att jag faktiskt ändå har lärt mig något och jag inser att det ju beror på vilka man jämför sig med.
Naturligtvis finns det bara en person att jämföra sin utveckling med och det är att jämföra mot sig själv. Men så är vi väl inte funtade, vi levande varelser. Man går hela tiden framåt och tittar inte så mycket i backspegeln. För att sätta värde på sig själv måste man nog ändå se lite bakåt, för att orka fortsätta framåt. En liten glimt kan räcka, som när man kör bil.
Kul reflektion! Jag kan känna igen mig i det du skriver. SÅ mycket jag har lärt mig de senaste två och ett halvt åren! Inte bara om skrivande och bokbranschen, utan om datorn, internet och hur jag kan använda det. Superbra att kunna inom skolan, där jag verkar i vanliga fall.
Jag tror all kunskap färgar av sig där man minst anar det.
Mest av allt har jag lärt mig om mig själv, vad jag triggas av och vad jag borde akta mig för därute i cyberspacen. Det finns mycket som kan ta fokus bort från det som verkligen är viktigt här i livet.
Ja, skrivandet är verkligen en snabb utbyggnad av kunnandet på alla fronter och, som du skriver, inte minst om sig själv!
Tror att man vågar mer när man är modigare när man är liten. Då bara gör man liksom och funkar de inte första gången provar man igen. Som vuxen är det inget kul att misslyckas…
Så är det absolut. I vart fall när man är väldig liten. Typ ett år.
Jag lärar så länge jag lever – är ingen dålig ordspråk att ha. Men det är viktigt att se när man har lärt sig något och kan det tillräckligt bra att kunna använda det.
Så är det, man lär hela livet. Ordspråk brukar vara träffsäkra.