Delad identitet

Jag läste nyligen den första boken (Porten) i Astrid Ahlbergs fantasyserie om Ön och det gav mersmak. Till min stora glädje fanns redan uppföljaren: Delad identitet.

Porten var en klar fempoängare av fem möjliga. Delad identitet är ännu bättre, spänningen finns redan från första sidan medan den i Porten började en bit in i berättelsen, vad sätter man då?

De karaktärer vi fick följa i Porten återkommer i Delad identitet, det är en direkt fortsättning även om några år har gått. Nya personer introduceras men alltid i en lagom hastighet för att man ska lära känna dem. Jag anar ett ambitiöst bakgrundsarbete, karaktärerna har verkligen djup och man blir mycket intresserad av dem alla.

I Delad identitet kommer hoten delvis inifrån. Jag kan inte låta bli att känna en likhet med J K Rowlings boksvit, där hoten växer och de första böckerna (som känns nog så spännande när man läser dem) övertrumfas av djupet i de följande. Samtidigt som det finns stor spänning och stora hot finns det också en vänlighet och trevlig stämning som gör att man gärna vill stanna kvar.

Mest fascinerad är jag av hur väl Astrid Ahlberg gestaltat personlighetsklyvningen, som egentligen är något helt annat. Att gestalta flera personer på ett sätt så att de får en egen personlighet är svårt, att lyckas göra det när de befinner sig i samma kropp måste vara mästarprovet.

Har du inte läst böckerna om Ön – och gillar spänning – så gör det!