”Ond jul” av Pär Dunge
Om sanningen ska fram så hatade jag julen. Det hade jag alltid gjort. Högtiden var ju direkt fånig. Dessutom låg den dumt placerad i tiden. I princip på den mörkaste dagen av alla. En lite ljusare kunde man väl ändå ha valt. Och varmare.
Naturen var däremot något jag tyckte om. Framför allt så gillade jag att gå i skogen bland träden. Fast där mötte man aldrig de julfirande. Istället sågade de ner en stackars gran, tog med sig den inomhus och överöste grenarna med olika sorters tingel-tangel. Naturligtvis dog växten rätt snart av denna brutala behandling.
Det värsta med julen var nog att den lockade till såväl frosseri som överdriven konsumtion. Varför vuxna skulle ge dyra julklappar till varandra kunde jag inte begripa. Bättre då i så fall om var och en köpte något till sig själv som de verkligen ville ha.
Julborden var också en märklig företeelse. Till middag borde man äta en maträtt. Inte proppa i sig flera olika samtidigt. Det var varken gott eller nyttigt.
Frasen ”god jul” som folk strödde ur sig var ett utslag av falskhet. Den sades rent mekaniskt och kom inte från själen. Ingen äkta omtanke låg bakom.
Min kritik skulle kunna uppfattas som en form av lathet. Detta eftersom jag jobbade på julaftonen. Å andra sidan var jag ju ledig alla årets andra dagar.
Nu var julplågan tyvärr här och därmed dags för mig att göra min plikt. Jag tog på mig mina röda kläder, luvan och lämnade min magiska grotta. Där ute spände jag för renarna och åkte iväg med släden. Snart skulle eländet vara över.
