Conan Doyle och kvalitét

Vi talade om marknadsföring och kvalitét på författarskolan. I sammanhanget nämndes Camilla Läckberg, som ju är mycket aktiv när det gäller marknadsföring. Läckbergs deckare är inte den stil som attraherar mig men för det behöver de inte vara dåliga, man kan ju inte tycka om allt. Är marknadsföring och kvalitét två motsatsförhållanden? Jag tror inte det, nog måste det väl vara möjligt att vara skicklig på bägge områdena? Sen kan åsikten om vad som är bra gå isär. Lärarna har sagt att de är helt ense om vad som är riktigt dåligt men inte alltid om vad som är bra respektive mycket bra.

Vill alla skriva bra? Jag vill tro det. Skriver författare ibland mindre bra för att få pengar till brödfödan? Skriver snabbare i alla fall, det har bland annat Dag Öhrlund beskrivit i sin bok ”Skriv din bok och sälj den”. Han skrev noveller i rasande tempo på beställning för att få möjlighet att skriva ”bättre” litteratur. Är det fel att göra så? Jag tycker inte det, absolut inte. Så länge det finns läsare som vill ha litteraturen kan det inte ”finläsare” censurera vad den stora allmänheten får välja att älska. För så måste det vara; man måste få välja vad man ska älska.

Skriv din bok och sälj den

Skriv din bok och sälj den

Men Öhrlund var inte först. Långt tidigare gjorde Sir Arthur Conan Doyle samma sak. De flesta känner väl till att Sherlock Holmes dök upp i dagspressen, som följetong. Men var det för Sherlock Holmes som Conan Doyle ville bli ihågkommen? Eller var han bara ute efter pengar? Nej, Conan Doyle hade, som många författare, en dröm att bli känd inom litteraturhistorien med ett verkligt bra verk. Boken som vi skulle minnas honom för hette ”The White Company”. Där, och i andra historiska romaner, la han ner sin själ och tid. Någon som hört talas om ”The White Company”? Någon som inte hört talas om ”Baskervilles hund”? Kontentan av detta är väl att man inte i förväg vet vad som ska bli uppskattat och vad man blir ihågkommen för. Kanske också att man inte ska se ner på sina små och fattiga vänner, även när de är skrivna verk. Det är inte säkert att den rika knösen i det stora slottet är bättre än den fattiga uteliggaren. Metafor förstås; läs den fina, inbundna boken etc.

Sherlock Holmes

Sherlock Holmes

Den intressantaste iakttagelsen av alla i detta sammanhanget läser jag i tidskriften ”Språk” marsnumret, som innehåller en hel artikel om Conan Doyle. De skriver om Conan Doyles snabba skrivande, så snabbt att han verkar ha skrivit allt utan att läsa igenom. Det finns missar och han glömmer namn MEN han har ett bra språk. Ett exempel ”När man har eliminerat det omöjliga måste det som återstår vara sanningen, hur osannolikt det än verkar”. Tidskriften konstaterar att, eftersom Conan Doyle inte ägnat tid åt att fila på meningar (vilken motpol mot Gustave Flaubert!) så måste denna skicklighet bero på hans novellskrivande!

Det ”dåliga” snabbskrivandet kan alltså vara orsaken till att bra litteratur skapas! Antingen genom att det är det snabba som är mästerverket eller genom att det skapar bra författare. Tack för den kunskapen, Conan Doyle!

Detta inlägg ingår i #blogg100

Det här inlägget postades i #blogg100, Deckare, Författa och marknadsföra, Författarkollegor, Romaner, Språk och ord, Utbildningar och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.